Jag sköter mönstergården Glädjefrid, liksom far och farfar förut. Vi hade förut lite höns och får, men på senare år  blev det mest mjölkproduktion. Min revisor Borg var i och för sig inte så glad för det. Det skulle ge bättre lönsamhet med grisar eller köttkor sade han, eller, än bättre, potatisodling eller spannmål för att bränna brännvin eller whisky. Men man är väl lite sentimental. Konkurrensen från danskar och tyskar är ju å andra sidan mördande och för varje år har vi skurit ner vallodlingen försiktigt och i stället planterat granskog. Det ger en del EU-bidrag. Några nyinvesteringar har det inte blivit på länge. Korna får gå här tills de inte alls kan gå längre, tänkte jag - köttet på en mjölkko blir ju bättre och bättre med åldern, så i min gårdsbutik har det gått som smör, om uttrycket tillåts. De producerar ju numera inte så mycket och dessutom blir mjölken allt fetare (uppåt 5%). Stammen har minskat genom sk naturlig avgång. Att betäcka dem och skaffa nya lönar sig inte. Att köpa dyra maskiner för att mjölka dem, skulle inte heller vara lönsamt, har jag tyckt.

Dessutom har mina medarbetare (som drängar och pigor numera kallas) aldrig kunnat lära sig hur en mjölkmaskin fungerar - det är en av få nackdelarna med att bara städsla psykiskt funktionshindrade, som jag mot en viss månatligt bidrag räddat undan ett utanförskap. Medarbetarnas antal har också minskat efter hand - också genom naturlig avgång - i takt med kreatursstammen. De har dött naturligt, gått bort sig i hagen, trillat ner från ladugårdstaket eller drunknat i gödselbrunnen. Nu har jag bara en kvar. Men det gör inte så mycket, eftersom vi nu inte har fler än två kor i besättningen.

Häromdagen fick Ingeborg gå. Jag hade aldrig, trots upprepade försök,  fått upp henne på ladugårdstaket, ty hon påstod hon var höjdrädd. Hon fyllde liksom ingen funktion längre och bidraget för henne täckte inte kostnaderna med hänsyn till den mängd potatis och gröpe hon satte i sig. Jag satte ut henne i skogen en kväll, strax före älgjakten, och hon verkar inte ha hittat hem sedan.

Den återstående Medarbetaren, Fredrik, klarar numera att handmjölka hela besättningen morgon, middag och kväll, så mycket mera som den ena kon har gått i sin. Ingeborg hade till uppgift att hålla den resterande kon, Svea, vid hornen under mjölkningen. Förr i tiden hade detta en poäng, eftersom Svea då och då på jävulskap kunde doppa svansen i byttan eller rent av sparkas, om något inte passade. Då kunde Ingeborg sjunga för henne och sticka till henne några höstrån, vilket lugnade ner henne. Men det är rätt längesedan nu, som Svea orkade hitta på några hyss. Fredrik klarar mjölkandet själv. Så Ingeborg fick gå.

Glädjefrid går alltmera lysande sedan jag efterhand förflyttat min huvudverksamhet till finanssektorn. Borg drar in mycket pengar på att skriva begåvade ansökningar om EU-bidrag. Pengarna har jag investerat i Arla och Granngården där det ger god utdelning som placeras på Cayman Islands.

Nu funderar jag på att skicka upp även Fredrik på ladugårdstaket. Han är enbent, synsvag och yr, men brukar alltid göra som jag föreslår. Av Svea gör jag i så fall kravmärkta entrekotter och hamburgare och köper kanske en mjölkmaskin för pengarna jag får in för henne.

Om det nu går som jag hoppas och Glädjefri får förbli en mönstergård som fortsätter att väcka beundran i hela Europa!

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera