Baudelaire skriver i De fattigas ögon om en fattig man med sina två pojkar, som tittar in genom fönstret på en lyxrestaurang: "Faderns ögon sa: - Hur vackert det är, hur vackert det är! Man skulle kunna tro allt guld i denna fattiga värld satt på väggarna ! Den lille pojkens ögon sa : -Hur vackert det är, hur vackert det är! Men det är ett hus, där bara människor, som inte är som vi, kan komma in!  Det allra minsta barnets ögon var alltför fascinerade av att uttrycka något annat än en dum och djup glädje....."

Den nya överklassen ( Fischer&Co 2010; 348 s.) skildras i Bengt Erikssons nya bok. Eriksson är f d redaktör för Dagens Industri och Veckans Affärer och torde vara medveten om att han under decennier själv i så måtto tillhört "Sveriges ekonomiska elit".

Boken sönderfaller i ett antal kapitel, där våra vanligaste miljardärers släkter, deras levnadsvanor och boende, deras umgänge, deras flitiga uppträdande i otaliga bolagsstyrelser och mer eller mindre slutna ordenssällskap får en översikt. I slutet av boken övergår Eriksson till ett antal (mest mindre) smickrande porträtt av enskilda medlemmar i den nya överklassen - Peter Wallenberg, Ingvar Kamprad etc. Som en förenande länk mellan gammal adel (dvs den som slutgiltigt förlorade sina sista privilegier först är 2003) och den dominerande industri/finansöverklassen fungerar uppenbarligen kungahuset, vars numer författningsenliga politiska maktlöshet efter läsningen, t ex enbart av förteckningen av medlemmar i kungens jaktlag, inte ter sig lika självklar.

"Varför skall folk ha reda på hur rika vi är - jag skiter ju i hur fattiga de är!" säger i skämttidningen Naggen 1916 en grosshandlare indignerat och förpassar ett ex av Taxeringskalendern till soptunnan. Det stämmer delvis än idag - dvs att överklassen skiter i hur vanligt folk har det, så länge de sitter still i båten. Men Eriksson har läst sin Bourdieu, och menar att folk i gemen kanske inte behöver få reda på att mindre än 10% av folket kontrollerar hälften av landets tillgångar, men inom den nya överklassen är manifesterad rikedom, precis som i adelssamhällets tid, en markör som anger den rikes plats inom klassens hierarki. Därav slagsmålet om gamla herresäten, lyxiga villor och segelbåtar på 50 meter. Klassens beramade och otroliga girighet, som sannolikt felaktigt utpekas som en huvudorsak till kapitalismens aktuella kris, handlar således egentligen om makt. Och just maktaspekten över och i samhället är den som saknas i Erikssons skildring. Och några andra samhällsklasser tas inte med i beräkningen.

Boken fungerar på normala personer som en nyttig påminnelse om att det kast som styr oss formellt må bestå av människor - men att detta inte är dess viktigaste egenskap. Eriksson är bekymrad över kapitalismens framtid, om inte företagsägarna förmår att hålla sina giriga topptjänstemän på mattan. Annars hotar enligt honom oroliga löneförhandlingar och i förlängningen ett öde värre än döden - fondssocialismen.

 Bokens slutord lämnas till författarens idealkapitalist, Proventus´ Robert Weil, som med en förmögenhet av 3 miljarder är nummer 36 på listan av av svenska miljardärer: "Det är dags för oss kapitalister att förena oss och finna former för ett större samhällsansvar". Erikssons bok är inte det första exemplet på att man kan lära sig mera av att läsa en enda verklig motståndare än av tio föregivna meningsfränder.

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera