är - jag har sagt det förut - min favoritsosse. Fyra - fem stycken som han hade nog hjälpt Partiet att överleva även detta val. Åtminstone hade folk, som sysslar med kultur, ofta röstat på honom.

 

Fast kanske inte den nyligen avlidne Sven Ljungberg. När dennes sista målningar ställdes ut och hans muséums 20-årsjubileum i Ljungby den 11 september firades berättade Göransson, en av huvudtalarna, om när han var kulturminister och hade sitt första telefonsamtal med konstnären,. "Han avslutade en längre utskällning med att vråla, att han fanimej inte ringt upp för att höra vad jag eventuellt hade att säga, utan bara för att tala om vilken skitstövel jag var".

Konstnärens och konstens integritet gentemot makten var en hjärtesak för Ljungberg, och detta var nog den han försökte utöva genom att skälla ut sin minister - även om han då inte hade uppfattat att denne i ovanligt hög omfattning delade hans syn.

I sin nyligen utkomna lilla skrift "Tankar om politik" (Ersatz; 143 sidor) utvecklar den fortfarande mycket vitale Göransson sin anti-utopistiska socialdemokratism. Han skiljer mellan politiska tänkare som är ideologer och sådana som är teoretiker: De senare tänker mycket - de förra har tänkt färdigt. Ernst Wigforss var en teoretiker och därmed en förebild för Göransson, som också är skeptisk till statssocialismen och som kallar sig folkrörelsesocialist. Göransson kritiserar reformismen inifrån. Det är nyttigt, även för den som inte är reformist, att läsa honom.

Den fria konsten, kulturen som ett självändamål må vara en - ibland reaktionär- utopi. Men om inte staten deklarerar centralt vad konsten skall avbilda, står i brist på vitala folkrörelser sponsorer, dvs lokala och nationella kapitalister och marknader redo att göra det. Strax före Göransson talade jordbruksministern, Eskil Erlandssson - som var självskriven som talare, eftersom han dels var Ljungbybo, dels motiverade sin lämplighet med att "kultur" betyder odling, vilket han i alla fall som bonde var expert på. Då handlade det i sista ändan om konsten som stimulans för det lokala näringsglivet och Alliansregeringen som kulturfrämjare. Dvs just vad Göransson strax skulle varna för.

Man önskar sig stundom att de människor hamnar i Infernot som i maktposition medverkat till att göra Sverige till vad det tyvärr är 2010. Fast jag hoppas att det ännu finns grader i helvetet och  att Bengt Göransson får en plats i den Första Kretsen, där man ännu kan ha det rätt bra. Det hedrar Helsingborgs Dagblad att man har upplåtit ett stående utrymme åt Göranssons läsvärda krönikor på http://hd.se/kultur/bengt-goransson/.

 

Kommentarer

0 #2 Hans Isaksson 2010-09-18 22:25
Hej,
och tack för beriktigandet! Då vi alltså eniga om Göranssons förtjänster alla tre - du, jag och postumt även Sven. Jag borde förstås redan ha misstänkt att det förhöll sig som du säger eftersom Bengt Göransson fick inviga museet 1990. Tidsaxeln framgick inte klart av hans tal, vilket i någon mån kan ha bidragit till mitt misstag.
Men inget av detta dödar helt poängen med anekdoten, tycker jag.
0 #1 Pontus Ljungberg 2010-09-18 17:15
Ett förtydligande ang. Sven Ljungbergs utskällning av Bengt Göransson. Svens utskällning av Bengt skedde i början av 1980-talet under en konflikt mellan Konstfrämjandet och de flesta av Sveriges konstnärer, alltså många år innan Bengt blev kulturminister. Sven och Bengt hade därefter en god relation och Bengt Göransson var den som invigde Ljungbergmuseet 1990. Så Sven hade säkerligen gärna sett Bengt Göransson som kulturminister även idag! Mvh Pontus Ljungberg

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.