I höstas, under min senaste Berlinvistelse, läste jag i Berliner Zeitung en artikel som sedan dess legat och surrat i mitt huvud. Denna artikel, som var en helsida lång och hade rubriken Die Spaltung (Splittringen), handlade om den tyska socialdemokratins högervridning och därav följande oförmåga (eller ovilja) att samla vänstern och därigenom skapa ett alternativ till fortsatt storkoalition med borgerliga partier. Att jag fortsatt att fundera över denna artikel beror inte enbart på allmänt Tysklandsintresse. Nej, det beror på att den ytterst sett berör socialdemokratins allmänna tillbakagång i västvärlden och alltså även svenska förhållanden.

Artikelförfattaren daterar den tyska vänsterns splittring till april 1917, då en grupp krigsmotståndare inom det socialdemokratiska partiet SPD bröt sig ur och bildade USPD (Tysklands oberoende socialdemokratiska parti) — i protest mot att deras partikamrater 1914 röstat ja till krigskrediter och därigenom till första världskriget. Utbrytarna såg detta svek som slutet för en enad europeisk arbetarrörelse. SPD hade ju dittills varit "den över hela världen beundrade förebilden för en väl organiserad arbetarrörelse", den ägde slagkraftiga massorganisationer och organiserade strejker för sociala reformer och införande av allmän och lika rösträtt:

"Tillsammans med de franska reformsocialisterna under Jean Jaurès innehade de en obestridlig oppositionell ledarroll och fruktades av de konservativa."

Hur kunde då dess företrädare rösta ja till krig? Varför höll de inte fast vid fredspolitiken? Varför insåg de inte att USPD, som stöddes av många socialdemokratiska kvinnor, ungdomar och andra fredsvänner, kanske var den sista möjligheten att — genom en "tredje väg" — hindra vänsterns ödesdigra splittring?

 Efter ryska revolutionen hamnade USPD i kläm mellan de mer radikala krafterna runt Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht och de "statsbärande majoritetssocialdemokraterna". Splittringen fortsatte och beredde, under Weimarrepubliken, marken för de brunfärgade nationalistiska rörelserna. Det går, skriver artikelförfattaren, heller inte att här bortse från sovjetsystemets "urspårning" i totalitär riktning och stalinismens brutala utrensningar och Gulagläger, inte heller från den sekteristiska Kominternpolitik som fick kommunister att länge underskatta det nazistiska och fascistiska hotet och i stället behandla socialdemokraterna som sina största fiender, "socialfascister" kallade, vilket försvårade eller rentav omöjliggjorde en verkligt effektiv kamp mot nazismen/fascismen i Tyskland och på andra håll i Europa.

Det politiska klimatet i Förbundsrepubliken efter andra världskriget präglades av rabiat antikommunism, förstärkt just genom Tysklands delning. Det var en tid då socialdemokraten Willy Brandt av den konservativa borgerligheten kallades "fosterlandsförrädare" och den tyska vänstern allmänt sågs som "Moskvas femte kolonn". Av rädsla för politisk stigmatisering (inte minst utövad av Springerpressen!) drog sig den tyska socialdemokratin därför länge för att bilda en röd-grön regering, även när det fanns parlamentarisk majoritet för en sådan.

Motståndet mot vänsterns enande har således varit stort, både utifrån och inifrån. Men när vi nu, hundra år senare, befinner oss i en situation med förödande krig och därav följande flyktingströmmar, växande klyftor mellan fattiga och rika i världen, accelererande miljö- och klimathot, ett internationellt finanskapital och giriga globala företag som vägrar betala skatt och låta sig tämjas samt ett vingklippt FN, ja då vore det väl ändå dags att sätta punkt för denna vänsterns långa period av splittring?

Först på dagordningen står då att få slut på krigen, även de så kallade "humanitära interventioner" som visserligen marknadsförts som kamp för mänskliga rättigheter men som likafullt är imperialistiska krig med stora humanitära lidanden och materiella skador som följd. För, som artikelförfattaren skriver:

"Det finns ingen större global flyktorsak och heller ingen mer bestående kränkning av mänskliga rättigheter än krig — denna enkla sanning måste stå i förgrunden för alla försök att samla Europas vänster till ett gemensamt agerande."

Men då måste både socialdemokrater och kommunister erkänna sina rörelsers historiska ansvar. Det borde heller inte vara särskilt svårt, så här långt efteråt. Det är ju bara att konstatera:

"Ja, det var ett stort och tragiskt fel av SPD att 1914 leda den tyska arbetarrörelsen in i kriget. Ja, det var fel av kommunisterna att av den orsaken helt lämna den parlamentariska icke-vålds-vägen. Ja, bolsjevismen var antidemokratisk och Sovjetunionen ett folkens fängelse."

"Ja, det var brutalt orättfärdigt att i det unga DDR tvinga in socialdemokraterna i ett tvångsförbund med kommunisterna kallat SED (Tysklands socialistiska enhetsparti). Men det var också föga klokt att efter 1989 vägra alla tidigare SED-medlemmar inträde i SPD."

Artikelförfattaren betecknar det också som "ett politiskt skurkstreck" att, med hänvisning till lärdomen från Auschwitz, pressa De gröna att gå med på tyskt deltagande i Natos intervention i Kosovo-kriget, vilket dessutom visade sig i grunden förändra detta partis själ.  

Det är dock socialdemokratins förnyelse som måste stå i centrum om vänsterns splittring skall kunna överbryggas — kanske under inspiration av Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i Storbritannien men också av efterkrigstidens tyska avspänningspolitik som faktiskt var en antikrigspolitik.

Här finns ju också, påpekar artikelförfattaren, gemensamma traditioner i Öst- och Västeuropa att knyta an till, representerade bl.a. av USPD, spanska republiken, kampen mot den grekiska militärjuntan, Pragvåren, Willy Brandts och Olof Palmes avspänningspolitik, Gorbatjovs Glasnost och Perestrojka etc.

Oroliga och missnöjda människor måste idag få ett reellt alternativ till högerpopulism och högernationalism. Vänstern får bara inte fortsätta att överlämna vår tids stora och viktiga frågor till främlingsfientliga och islamofoba rörelser som Pegida och partier som Alternativ för Tyskland. Övervinnandet av vänsterns hundraåriga splittring är i själva verket ett test av "den egna freds- och framtidsdugligheten".

Men det förutsätter då också att denna vänster lyckas övervinna sin rädsla för de politiska motståndarnas "massmediala tortyrredskap". För kritiken kommer att bli obarmhärtig, det är bara att inse.

Vem var det då som i oktober 2017 skrev denna artikel i Berliner Zeitung? Jo, det var Antje Vollmer. Anledningen till att jag dröjt med att nämna hennes namn var att jag ville att även läsare med fördomar mot sjuttiopluskvinnor, teologer eller gröna politiker — förutsättningslöst — skulle kunna ta del av hennes resonemang.

Jag vet inte om jag själv håller med om alla enskildheter i Antje Vollmers artikel. Men jag finner den högst tankeväckande — och relevant även för svenska förhållanden.

Kommentarer   

+1 #3 martin oskarsson 2018-02-13 18:20
För att vänstern ska kunna enas behövs ett revolutionärt program där man en gång för alla gör upp med den rovgiriga tyska imperialismen. Detta innebär en nationalisering av storföretagen under arbetarkontroll och anställning av alla arbetslösa i den offentliga sektorn samt en lön att leva på till alla
Citera
-1 #2 Fred Torssander 2018-01-31 14:33
Just don’t mention the War(s)!

Vänsterns enhet är ett populärt ämne under valåren. Det som eventuellt kan innebära svårigheter för riksdagsvänstern med att vinna den icke parlamentariskt representerade vänsterns röster i årets val är sådant som Vänsterpartiets och givetvis Socialdemokraternas stöd till den svenska imperialismens medkrigförande i Libyen. Margareta Zetterströms ”tredje väg”, kan möjligen – genom det underförstådda hotet om fascism eller nazism i Sverige - få en del väljare att bortse från nödvändigheten av internationell solidaritet.
Det har genomgående gällt för den parlamentariska vita vänstern i de imperialistiska länderna att inte annat än möjligen när de befinner sig i opposition (och vanligtvis inte då heller) motsätta sig den ”egna” borgarstatens imperialistiska krigsföretag.
Krigsföretag blir vanligtvis igångsatta på andra vägar än de offentliga parlamentariska och att sätta sig emot sådana beslut är lönlöst – eller ännu värre för riksdagsvänstern att skapa ifrågasättande av den parlamentariska demokratin – eller värst av allt, skapa argument för en demokratisk revolution.
Dessutom: Eftersom SD redan har etablerat sig på positionen (1) att vara illojala och rösta emot Libyeninsatsen och samtidigt (2) kräver lojalitet mot Sverige (med den svenska borgarstaten i allmänhet och parlamentet i synnerhet får man förmoda) även för att infödda svenskar ska kunna få behålla medborgarskapet, har det blivit alldeles för svårt för riksdagsvänstern att vara antiimperialistiska.
Antingen enas man mot den svenska imperialismen och parlamentarismen och biter den hand som föder en. Detta dessutom skenbarligen tillsammans med Sveriges fascister.
Och samtidigt gör man sig till givna offer för framtida lagstiftad hets mot föregivna landsförrädare från den svenska fascismens företrädare. Vilket SD-programmet gjort comme il faut genom att offentliggöra program som efterliknar de nazityska Nürnberglagarna.
Citera
+1 #1 Kerstin Stigsson 2018-01-31 11:05
Alla partier och människor som tillhör vissa ideologier (från socialdemokraterna och till kommunisterna) har begått historiska misstag. För det kan inte hjälpas - vi är alla människor som begår misstag men också lyckade beslut. Vad som sedan visar sig var misslyckat eller lyckade får historien tala om. Och vi har olika åsikter om historien om vad som är misslyckat och lyckat.
Sedan har vi kapitalet och extremhögern som varje minut har lagt krokben för socialismen, och fortfarande gör så.
Men jag kan gå halvvägs, Margareta, och låta människor och partier ha olika åsikter om vår historia och ideologi, emellertid behöver inte det vara ett hinder för att blicka framåt för ett samarbete mellan olika socialistiska och kommunistiska partier.
Men då får alla partier erkänna att 'konkurrenter' finns. SKP har i vissa tillfällen samarbetat med KP (t ex demonstrerat vid 1:a maj i Malmö förra året tillsammans med KP:s Malmö avdelning). Vi omtalade detta som positivt i vår tidning Riktpunkt och på webben. Men i Proletären var det som om vi inte existerade.
Det gäller även Flamman. Trots att de sägs vara socialistiskt oberoende så har de aldrig artiklar om SKP eller KP. De tar inte ens in artiklar skriva av våra medlemmar (iaf inte dom vi har skickat in).
Om vi ska gå vidare med ett samarbete så (och så måste det bli annars vinner högern) måste vi även erkänna varandras existens, och lyfta telefonen om olika projekt som vi kan arbetar tillsammans med!
Vi kan inte sitta i varsitt hörn och gräla sinsemellan om vår historia, ideologi och vilket förhållanden vi har till varandra. Vi måste stiga ner från våra höga socialistiska hästar och samarbeta med andra vänstersocialistiska partier och organisationer.
Ingen är bättre än någon annan och ingen ska utesluta någon annan när det gäller att samarbeta om olika projekt, t ex mot fascismen och för fred.
Det värsta är att det största partiet, VP, sneglar åt höger - vissa säger att de har blivit borgerliga och jag är böjd att hålla med om detta (ledningen, inte alla inom VP). De vill inte ha med
oss att göra.
Så kliv ner från era höga hästar - vi är alla mer eller mindre socialister och vi är inte bättre eller sämre än några andra!
Citera