Lördagen den 27 januari begav jag mig till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Där firades Arbetarlitteraturens dag, och jag hörde ett föredrag av litteraturvetaren Per-Olof Mattsson om hans nya bok om Martin Andersen Nexö (se rec. i Aftonbladet 10 januari).

Föredraget var utmärkt. Nexö var en pionjär för nordisk arbetarlitteratur. Hans två mest kända romansviter är Pelle erövraren (1906-10), numera troligen mest bekant som film, och Ditte människobarn (1917-21). Mattssons poäng var de haft ett avgörande inflytande på svensk arbetarlitteratur, men att Nexö tonats ned i historieskrivningen. Det beror dels på att han var Moskvatrogen kommunist, dels på att man gärna velat framställa svensk arbetarlitteratur som något säreget svenskt, utan motsvarighet i andra länder.  Då är det mindre lyckat att så mycket kom från Danmark.

Men det var inte detta jag ville skriva om här, utan två andra reflektioner. För det första gjorde denna Arbetarlitteraturens dag ett väldigt åldrat intryck. Flera författarsällskap hade bokbord: Martin Koch-sällskapet, Ivar Lo-sällskapet, Maria Sandel-sällskapet, Sara Lidman-sällskapet  etc. Utmärkt i och för sig, men sådana sällskap sysslar ju nästan alltid med en författare som verkade för ganska länge sedan. Tillsammans med Mattssons föredrag fick därför hela evenemanget en väldigt stark slagsida mot det förgångna, ytterligare markerad av att publikens genomsnittsålder låg kring 70.  Det finns ju en arbetarlitteratur i dag: Kristian Lundberg, Marie Hållander,  Johan Jönsson, Arbetarskrivare (jodå, de var där också med ett bokbord) etc (se Clarté 1/16). Som bland annat Magnus Nilsson påpekat kan åtskilligt av det som ibland beskrivs som immigrantlitteratur med större rätt kallas arbetarlitteratur: Alakoski, Hetekivi Olsson, Anyuru m.m. (En stor del av arbetarklassen har ju immigrantanknytning.) Det är ett politiskt misstag att inte starkare markera förbindelserna mellan dagens och gårdagens arbetarlitteratur på Arbetarlitteraturens dag, även om man låter författarsällskapenoch därmed de döda författarna stå i centrum. Misstaget kan ge spridning år vanföreställningen att arbetarförfattarna är ett passerat skede i svensk litteraturhistoria. (Del 5 av 7 av det i dag dominerande verket om svensk litteraturhistoria, Lönnroth & Delblancs Den svenska litteraturen,  heter mycket riktigt ”Modernister och arbetardiktare 1920-50”.)

För det andra var det ett elände att leta sig fram till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Fram till 2012 låg det på Upplandsgatan, vid Norra Bantorget, alldeles nära LO-borgen. Nu ligger det i ett industriområde mellan Huddinge centrum och Flemingsberg. Från pendeltågsstationen (Flemingsberg) går man i tio minuter på en blåsig gata mellan stora industri- och lagerbyggnader. När man väl kommer in i Arkivet är det snyggt, välordnat och funktionellt, men dessförinnan känns det verkligen som den svenska arbetarrörelsens historia förvisats så långt bort från händelsernas centrum som möjligt. Det har sagts att det är en fördel att man kan ha alla samlingarna på ett ställe och slipper ha depåer spridda utanför staden som när man höll till på Upplandsgatan, och att närheten till Södertörns högskola (ca 20 minuters promenad) är en tillgång. Ja, kanske det, men den gamla ordningen var bättre. Den svenska arbetarrörelsen, som format så mycket av 1900-talets samhälle och därmed dagens, borde givetvis manifestera sin historia på en relativt central plats i huvudstaden. Vad vi väljer att visa upp som historia har stort inflytande på hur vi ställer oss i dagens strider. Arkivet är en stiftelse som finansieras av staten, LO och SAP. Det vittnar om arbetarrörelsens kortsynthet och bristande insikt om historiens betydelse att man inte lyckats samla sig till de ekonomiska satsningar som skulle tillåta att Sveriges arbetarrörelsehistoriska centrum blev kvar på synlig plats i innerstaden.

Slutsats av dessa två kommentarer: historiens närvaro i nuet är inte en självklarhet för den arbetarrörelse som domineras av socialdemokratin. Men att göra historien närvarande är en viktig uppgift för en kämpande arbetarrörelse.