Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.

Jag har skrivit att bolsjevikerna inte var så fixerade vid revolutionerna i Centraleuropa åren före Oktoberrevolutionen. Och att man inte kan tala om en ”programmatisk eskapism”, vilket Benny Andersson hävdade i sin Clarté-artikel. Andersson fortsätter att ifrågasätta min uppfattning. Ett viktigt argument för min ståndpunkt är att Lenin inte litade på den socialdemokratiska vänstern under åren strax före revolutionen. Jag tycker det är uppenbart. Lenin litade inte ens på Zimmerwald- vänstern som bildades 1915. Han litade endast på vänstern inom Zimmerwald-vänstern. Den socialdemokratiska vänstern var länge pacifistisk. Det var inte Lenin. Omedelbart efter första världskrigets utbrott ansåg han att bolsjevikerna skulle göra kriget till ett revolutionärt inbördeskrig. Lenin hyste ett lågt förtroende för personer som Zeth Höglund inom till exempel den svenska vänstern. Han tyckte att Branting var en klokare politiker, även om han naturligtvis inte sympatiserade med Brantings reformism.

Under perioden 1890 till 1914 gick kapitalismen in i sitt imperialistiska och monopolkapitalistiska stadium. Under denna period växte det också fram en polarisering inom den europeiska socialdemokratiska arbetarrörelsen. Det utvecklades en reformistisk/revisionistisk höger och en radikal, och i viss mån revolutionär, vänster. Högern anammade Eduard Bernsteins revidering av marxismen och inriktade sig på parlamentariskt arbete. Vänstern var inte antiparlamentarisk, men förespråkade även utomparlamentariska metoder. För vänstern var det viktigt att höja arbetarklassens medvetenhet om kapitalismen, så som den analyserades av Marx. Vänstern var antimilitaristisk. I många länder var den som sagt också pacifistisk. Vänstern ansåg att socialismen bara kunde genomföras genom en revolution, inte stegvis genom reformer, men man föreställde sig att revolutionen kunde ske fredligt. Höger och vänster höll dock ihop inom samma parti ganska länge. I Sverige skedde en splittring först 1917. Först då började vänstern diskutera arbetarklassens beväpning.   

Redan i början av 1910-talet var det vanligt att inom den socialdemokratiska vänstern beskriva och analysera det man kallade för imperialism och monopolkapitalism. I tyska tidningar skrev man till exempel hur tyska vapenfabriker köpte franska tidningar och fyllde dem med hatpropaganda mot Tyskland, för att underblåsa motsättningarna mellan länderna. Svenska vänstertidningar skrev om imperialistmakternas barbariska kolonialkrig. Även monopolkapitalismen analyserades. Gustav Möller skrev om den svenska sockertrusten. Trusten hade 1908 lagt under sig 17 av landets 19 sockerfabriker. De 17 fabrikerna stod för 96,5 procent av sockerproduktionen i landet. 

Analysen av imperialismen och monopolkapitalismen var viktig av flera skäl. Det fanns behov att besvara ett antal frågor. För det första; hur skulle arbetarklassen föra kampen mot kapitalet – kunde man som tidigare lägga tonvikten vid den lokala, fackliga kampen eller måste gå över till att lägga tonvikten på den nationella, politiska kampen, på grund av monopolkapitalets styrka och bättre organisering? För det andra; kunde man stödja den egna imperialistmaktens kolonialpolitik för en ”civilisering av barbarfolken”, vilket en del reformister förespråkade, eller måste man bekämpa imperialismen i hela dess vidd? För det tredje; kunde man samarbeta med liberala regeringar, vilket alla reformister förespråkade, eller hade den liberala bourgeoisien blivit del av den monopolkapitalistiska maktapparaten?

I Ryssland var situationen annorlunda. Revolutionen 1905 var en viktig erfarenhet av ett massivt folkligt uppror. De ryska socialdemokraterna (senare bolsjevikerna) hade tvingats verka illegalt och därmed byggt upp partiet på ett helt annat sätt än i andra europeiska länder.

Bolsjevikernas beslut om att genomföra revolutionen grundade sig inte på teorin om monopolens utslagning av konkurrensen, vilken Lenin skulle ha framfört i sin bok om imperialismen. Lenin hade inte den uppfattningen. Lenin hade heller inte bundit sig vid uppfattningen om att den socialistiska revolutionen bara kunde genomföras i de avancerade kapitalistiska länderna. Han ansåg att revolutionen kunde genomföras i det underutvecklade Ryssland. Lenins tillit till den europeiska vänstern var, som nämnts, begränsad. Deras pacifism tog han direkt avstånd ifrån. Han ansåg att arbetarklassen måste beväpna sig. 

Benny Andersson rör ihop det som hände före revolutionen med det som hände efter revolutionen, som om förhållanden var ungefär desamma före som efter. Men förhållandena var inte desamma. Före revolutionen var den reaktionära högern i de europeiska länderna på offensiv. Imperialismen var stark, även om den försvagades allt eftersom kriget framflöt. Den socialdemokratiska vänstern var splittrad och saknade strategi. Efter revolutionen hade den imperialistiska världen förlorat en stormakt, Ryssland, som nu hamnat i arbetarklassens händer. Imperialistmakterna var kraftigt försvagade på grund av kriget, inte minst den förlorande parten, Tyskland och Österrike/Ungern. På grund av livsmedelsbrist och försämrade levnadsförhållanden började arbetarklassen i länder som Tyskland, Ungern och Sverige göra uppror. Den socialdemokratiska vänstern försökte ställa sig i spetsen för dessa uppror, med varierande framgång. I Ryssland brottades den unga sovjetstaten efter revolutionen med enorma problem, framför allt svält och inbördeskrig. I den här situationen gjorde Lenin och bolsjevikerna allt för att understödja vänstern och massupproren i övriga Europa.

Men Andersson hävdar att bolsjevikerna var ”bergfast övertygade om att en socialistisk revolutionen” i hela Europa som skulle komma till bolsjevikernas hjälp. Denna bergfasta övertygelse skulle finnas redan åren före revolutionen, om jag tolkat Andersson rätt. Denna bergfasta övertygelse skulle bero på Lenins analys av imperialismen. Och det är framför allt analysen om förhållandet mellan konkurrens och monopol som skulle leda till den bergfasta övertygelsen. Enligt Andersson ledde Lenins analys till att han inte insåg kapitalismens stora möjligheter att överleva. Jag kan tyvärr inte gå ifrån min uppfattning om att detta resonemang är befängt.

Benny Andersson har heller inte lyckats prestera en hållbar förklaring av hur detta resonemang hänger ihop. Jag har läst hans inlägg ytterligare en gång. Men jag kan dessvärre inte hitta någonting sådant.

Lenins bok om imperialismen var inte bara en dåtida sammanfattning av situationen i världen utan också en viktig polemik mot Karl Kautskys och andras illusioner om imperialismen. Kautsky behövde en imperialismteori som var anpassad till den reformistiska politikens samarbete med de borgerliga liberalerna.

Analysen om imperialismen och monopolkapitalismen har vantolkats eller helt avvisats av diverse så kallade marxister och inte minst borgerliga ekonomer. De allvarligaste misstagen som gjorts är att man ansett att det finns en fredlig imperialism. Man har undervärderat vissa av imperialismens motsättningar. Man har underskattat eller helt bortsett ifrån klasskampens och den nationella befrielsekampens möjligheter att ändra imperialismens/kapitalismens väg.

Benny Andersson uppfattning om att kapitalismen under sitt imperialistiska stadium hade förmåga till reformer är dock snarast att övervärdera imperialismen. Orsaken till avkoloniseringen efter andra världskriget var inte, vilket Andersson menar, att monopoliseringen inte hade den centrala betydelse, vilket Lenin påstås ha trott. Avkoloniseringen var ett resultat av den nationella befrielsekampen och de gamla kolonialstaternas tillbakagång.

Monopolkapitalismen och imperialismen hör ihop. Analyserna av monopolkapitalismen verkar ofta ha utvecklats i polemiker. Lenin polemiserade mot Kautsky. Paul Baran och Paul Sweezy polemiserade mot amerikanska ekonomer och statsvetare som menade att monopolkapitalismen kunde utvecklas utan konflikter och att vinstintresset inte var det primära i den tidens (1940-talets) storföretag.

-------

Tidigare artiklar i denna diskussion: