I det sista numret av Clarté som kom ut förra året (4/17) fanns det med några intressanta artiklar om den ekonomiska kris som vi står inför. Per Björklund beskrev hur bostadsbubblan, när den väl spricker, kommer att påverka och kyla ner resten av ekonomin. Även Gustav Ingman beskriver hur byggsektorn på ett väldigt påtagligt sätt påverkar resten av ekonomin och hur byggbranschen tidigare användes för att minska konjunktursvängningarna. Såvitt jag kan se, stämmer allt detta och även jag håller med om att vi står inför en stundande kris. I en sådan situation, som vi då alltså befinner oss i, är det desto viktigare att framhålla de revolutionära perspektiven. Med detta misslyckas både Ingman och Björklund.

Den första frågan man som kommunist bör ställa sig är: är det kommunisternas uppgift att förvalta kapitalismen? Läser man Björklund och Ingman verkar svaret vara ja. Inga revolutionära perspektiv hålls fram och socialismen omnämns inte ens som ett perspektiv långt in i framtiden.

Björklund framhåller att ”[p]å längre sikt måste politikens mål vara att minimera risken för nya finanskriser, inte bara lindra verkningarna av dem.” Med en stor nypa välvilja skulle man kunna tolka ett minimerande av riskerna för finanskriser som socialism, men så välvillig tror jag inte man ska vara. Mitt intryck är snarare att det handlar om en återgång till en sorts reglerad kapitalism, där staten spelar en större roll i att möta konjunktursvängningarna. Björklunds återhållsamhet i frågan – vi kan inte ens på en gång minimera riskerna för finanskriser, utan måste först försöka lindra verkningarna av dem – understryks också av han menar att ”[e]n solidarisk bostadspolitik där staten snarare än hushållen tar ett större ansvar för finansieringen och bär en större del av risken” skulle vara en lösning. Björklunds perspektiv innebär inte ett ifrågasättande av de stora monopolföretagen, bankerna eller ens kapitalismen. Det är på sin höjd en halshuggning av kapitalismens skugga, för att låna Sven Linderots bevingade ord.

Ingman ger tyvärr uttryck för ett liknande perspektiv. Efter en intressant artikel drar han slutsatsen att ”[d]et bästa för majoriteten av svenskarna vore en långsiktig stagnation av bostadspriserna”. Ja, om man förutsätter att det bästa för svenskarna är en reglerad kapitalism à la folkhemmet. För att nå hit menar Ingman att det ”skulle kräva[s] en grundläggande omläggning av bostadspolitiken, med ökat stöd till byggandet av hyresrätter och minskade skattesubventioner till privatägt boende.” Ja, om man inte vill se längre än till bostadsprisernas långsiktiga stagnation, så behövs onekligen en sådan omläggning.

De revolutionära perspektiven uteblir alltså i Ingmans och Björklunds analyser. Det är inte upp till kommunisterna och marxisterna att erbjuda rimliga lösningar inom ramen för kapitalismen. Vi ska inte föreslå och förespråka det minst onda. Gör vi det sitter vi i slutändan likförbannat med något ont.

Inför den stundande krisen är det vår uppgift att framhålla att kapitalismen är orimlig, att den inte kan garantera människor ett bra och värdigt boende, att den konstant tvingar ut människor i osäkerhet. Vi måste visa och framhålla det orimliga i att Boverket bedömer att det kommer behövas runt 700 000 nya bostäder fram till 2025, samtidigt som man i tidningar läser att det byggs för mycket. Vi måste visa hur bostadsbristen inte uppstått av en slump och hur bankerna och byggjättarna, som genom tusen trådar sitter ihop, tjänar miljarder och åter miljarder på bekostnad av arbetarklassen och de vanliga människorna. Vi måste visa hur staten, som redskap för kapitalismen, inte kan erbjuda arbetarklassen någon lindring eller något hopp.

Betyder detta att vi är emot reformer av det slag som Ingman och Björklund förespråkar? Nej, inte per automatik. Reformerna måste hela tiden stå i relation till revolutionen och driva utvecklingen mot revolutionen. När målet för politiken dock blir ”en långsiktig stagnation” eller att ”minimera risken för nya finanskriser” har revolutionen fått ge vika för reformerna. När även marxisterna inte längre håller fram socialismen som ett alternativ har folket verkligen inte mycket att se fram emot.

Låt istället utgångspunkten för varje taktisk och strategisk diskussion som förs inom vänstern vara: skillnaden mellan vad vi idag har under kapitalismen och vad vi skulle kunna ha under socialismen blir för varje dag större. Först då kan vi erbjuda folk ett riktigt alternativ och en riktig lösning på de problem och kriser vi står inför!

-------

Andreas Sörensen är partiordförande för Sveriges Kommunistiska Parti

Kommentarer   

+2 #26 benny andersson 2018-02-01 19:09
Det var bättre! S och V får svara för sig själva, annars har jag inget emot det KS nu skriver. Hon nämner viktiga reformer och jag är ense med henne om behovet av att medvetandegöra människor som kämpar för dem om behovet av en annan, socialistisk samhällsordning. Jag tror också att vi måste bli bättre på detta. Men då kan vi inte nöja oss med svepande hänvisningar till planekonomi etc. Vi måste bli konkretare än så! Och vi måste på allvar göra upp med de allvarliga fel och brister som utvecklingen i Sovjetstaten och dess efterföljare så småningom resulterade i. Vi har fört sådana diskussioner i Clarté. Men det vi hittills har gjort är långt ifrån tillräckligt.
Citera
0 #25 Kerstin Stigsson 2018-02-01 18:19
Och dessutom har jag inte sagt att en ny socialistisk bostadsreform är en 'fjuttreform'! Däremot har jag sagt att VP:s reformer, t ex att det ska vara 300:- billigare att gå till tandläkaren, är en 'fjuttreform'! Det är reformer som inte kostar kapitalet ett dugg. Men reformen om bostäderna ska återgå till allmännyttan är en bra reform - MEN FÖRSLAGET TILL REFORMEN KUNDE VARA BÄTTRE! Författarna till artiklarna kunde utveckla sig mer åt den socialistiska ideologin än vad dom gjorde.

Men jag tror att att orden 'Socialistisk Stat' och 'revolution' är som ett rött - bokstavligt talat - skynke för vissa socialister. De vill inte tala om detta - att reformerna ska leda till en socialistisk stat. Det är kanske därför BA koncentrerar sig på att vi är emot reformer. Men det är vi inte! Ni kan enbart gå in på SKP:s hemsida, på Riktpunkts hemsida och läsa våra nyheter och vårt fackliga program så är kampen för reformer ständigt närvarande.
Olle J nämnde i första kommentaren om att 'Socialism är framtiden'. Men hur ska vi sträva mot detta när ni inte vill tala om det? Eller menar ni socialism inom en kapitalistisk stat, ett samhälle som socialdemokratins 50- 60-talet, är bättre än en socialistisk stat?
Inte ens Kommunistiska Partiet vill nämna vilken framtid de vill ha (jag var inne tittade på deras 'nya' program idag). De strävar efter socialismen inom kapitalismen. Kampen är där. Kraven är mycket bra. Vi har likadana krav. Men vi strävar även efter en socialistisk stat där medborgarna tillsammans äger bostäderna, sjukvården, produktionen, idrottsanläggningar, etc.

Vi lever i en kapitalistisk stat. En kapitalistisk stat där kapitalet tar för sig av demokratin och suger ut dom fattiga, där cirka 80 människor dör varje år i arbetsplatsolyckor (just p g a kapitalismen iver för profit). Denna kapitalistiska stat är inte neutral i konflikten mellan arbetarklass och kapital. Den kapitalistiska staten står på kapitalets sida (t ex begränsningar inom strejkrätten, Lex Laval, etc).
Är en socialistisk stat så mycket värre än en kapitalistisk stat?
I en socialistisk stat är det befolkningen - genom fack- och bostadsföreningar, hem- och skola föreningar, lantbruksrörelser (s k bondekooperativ), etc - som är den socialistiska staten! Så varför undviker socialister att prata om detta?
Eller är det så att ni inte tror på detta? Att det endast ska vara en enda stor kamp för socialister för reformer i den kapitalistiska staten?
Citera
0 #24 Kerstin Stigsson 2018-02-01 16:56
Nej, jag ska inte svara med ett långt utlägg om klasskampen på Irland - även om den har mycket likheter med Sverige. Jag ska bara tillägga att James Connolly - som B A något nedlåtande nämnde att 'det inte gick så bra för de irländska hjältarna' - avrättades 1916 av den brittiska ockupationsmakten, en makt som kan benämnas som den kapitalistiska staten.

Socialdemokraterna genomförde för ett antal år sedan pensionsuppgörelsen. Det fanns socialister som försvarade denna uppgörelse, och som nämnde till befolkningen att som arbetarklasspensionärer skulle de få en ljus framtid i en kapitalistisk värld. En sorts socialdemokratisk kapitalism. Det var många som köpte den idén.
I slutet av 80-talet höll sossarna en stor propaganda för att arbetarna skulle bli kapitalister och köpa aktier - särskilt i Telia. Sossarna och socialistiska experter lovade guld och gröna skogar. Det var den tidens Fake News - även om begreppet inte fanns då. Många arbetare föll för den lockelsen.
När så dagen kom då Telia infördes på börsen föll aktien som en sten!
Varken socialdemokrater, vänsterpartiet eller fackföreningar kämpade alltför mycket emot Lex Laval-reformen. De var alla rädda för att bli anklagade för att vara rasister.
Och så vidare.
Så man undrar på vilken sida S och VP står på? Arbetarklassens eller på kapitalets sida?

Vi ska kräva en bostadspolitik (sjukvård, vägar, bibliotek, idrottsanläggningar, fabriker, etc) där folket i slutändan - som en socialistisk stat - tillsammans med befolkningen äger sina egna bostäder. En sorts allmännytta inom den socialistiska staten - inte inom den kapitalistiska staten.
Det är så man knyter ihop säcken!
Idag slåss varken Socialdemokrater eller Vänsterpartiet för en socialistisk stat. De är ganska nöjda med att slåss för socialistiska reformer inom ramen av den kapitalistiska staten - vilket de gjorde ganska så bra på 50- 60- 70-talet.
Men de ville inte knyta ihop säcken. En efter en av reformerna ramlade omärkligt ur säcken. Och helt plötsligt står arbetarklassen där, där kapitalet är enormt starkt och arbetarklassen är enormt svag.
Vi har många krav på reformer. Reformer mot kapitalet. Reformer mot den kapitalistiska staten. Som att stödja hamn4:an, sopåkarna, BB i Sollefteå, starka fackföreningar, ut ur EU, etc.
Men vi kräver mer än bara sociala reformer. Vi kräver även en socialistisk stat.
Varför är en socialistisk stat så kontroversiellt för socialister?
Citera
-1 #23 benny andersson 2018-02-01 12:40
Jag föreslår att Kerstin Stigson slutar anföra långa citat från klasskampen på Irland, utan att visa på vilket sätt de debatter som där berörs har med vår diskussion att göra. När allt kommer omkring gick det ju inte särskilt bra för KS irländska hjältar. Och som sagt, svara nu inte med ännu längre utläggningar om Irland, Skriv om Sverige, helst om dagens Sverige. Den uppmaningen blir än mer nödvändig, när jag läser hennes sätt att använda citat från Lenins kommentar om de sk Stolypinreformerna i början av 1900-talet, som syftade till att skapa en stark självägande bondemedelklass. Lenin avvisar inte kampen för reformer i allmänhet, inte ens sådana som ryms inom kapitalismens ramar. Några sådana principiella avvisanden kan KS inte hitta i Lenins verk hur mkt hon än letar. Lenin avvisar Stolypins reformer, eftersom böndernas fattiga majoritet inte skulle tjäna ett dyft på dem. Och dessa bönder hade revolterat sedan resningen 1903 och ställt krav på omfattande jordreformer. Allt detta är mer eller mindre självklart för den som känner till bakgrunden. Om vi så går till det debatten borde handla om, Sverige idag, finns det ingen i den här debatten som har hävdat en likvidatorlinje - reformer, inte revolution. Ks andra försök att hänvisa till Lenin är således också malplacerat. När det gäller dagens Sverige hävdar KS att vi ska välja de reformer vi slåss för, vilket närmast är självklart. Men jag skulle inte vilja överlämna det valet till en person som fortsätter att prata om "fjuttreformer", och som samtidigt har påstått att kampen för att återupprätta en statligt reglerad social bostadspolitik (Clarténumrets krav) är kamp för en sådan "fjuttreform".
Citera
-1 #22 Kerstin Stigsson 2018-01-31 09:53
James Connoly, 1899 'The new evangel' (finns på marxistarchive.org): "Thus we find in England demands for nationalisation of the Telephone system, for the extension of municipal Enterprise in use of electicity, for the extension of the parscel system in the Post Office, for the nationalisation of the Railways and Canals. In Ireland we have our middle class reformers demanding state help for argiculture, state puchasing of lands, arterial draining, state Construction of docks, oier and harbours, state aid for the fishing industry, state Control of the relations between Agricultural tenant and landlords and also nationalisation of Railways and Canals. There is certain section of the socialists [...] who never tire of hailing all such demands for state activity as a sign of the growth of the socialist spirit among the middle class, and therefore worthy of all support the workingclass democracy can giver. In some degree such a view seems justifiable."
"But all this notwithstanding, we would, without undue desire to carp or cavil, Point out that to call such demands 'socialistre' is in the highest degree misleading. Socialism properly imphes above all things the co-operative Control by the workers of the maschinery production; without this co-operative Control the public ownershop by the state is not socialism - it is only state capitalism, The demands of the middleclass reformers, from the Railway Reform Leaue down, are simpy plan to facilitate the business transactions of the capitalist state."
"It will thus be seen that an immense gulf separates the 'nationalising' proposals of the middle class from 'socialising' demands of the revolutionary working class. The first proposes to endow a Class state - repositaory of the political Power of the Capital Class - with certain Powers and functions to administratered in the common interest of possessing class; the second proposes to subvert the class state and replace it with the Socialist State representing organised socitety - the Socialist Republic. To the cry of the middle class reformers, 'make this or that the property of the government', we replay, 'Yes, in proportion as the workers are ready to make the government their property."
Citera
-1 #21 Kerstin Stigsson 2018-01-31 05:42
BA, AA,
Jag kunde inte hitta den svenska texten så ni får den på engelska. Lenin 1911 'The Peasent Reform and the Proletarian-Peasent revolution': The celebrated struggle between the feued landowner and the liberals, wich our liberal and the liberal-Narodnyk historians have praised and made so much of, was a struggle waged within the ruling classes, a struggle waged for the most part within the ranks of the landowners class, a struggle waged exclusivley over the extent and the forms of the proposed concenssions. The liberals, like the feudal landpwners, upheld the property rights and rule of the landowners, and indignatly denounced all revolutionary ideas about abolishing these property rights, about completely overthrowing that rule."
1912 (minns inte artikeln, har skrivit upp citat men inte artikeln): "'We want to fight for reforms - but not for revolution' - there you have the truth of the class position that found expression in the untrouth of the liquaidaters."

Det jag har problem med vänsterns reformarbete är att vi kan slåss med näbbar och klor ända tills slutet då vi glömmer bort att knyta ihop säcken om reformerna!
Och sedan vänsterpartiets s k 'fjutt'-reformer (det var min syster som så föraktfullt benämnde det så om tandläkarreformen) är något som inte vinner i arbetarrörelsen. Snarare bli en black om foten på vänstern. Vi vill ha en riktig kamp mot kapitalet - inte med kamp för 'fjutt'-reformer ('fjutt'-reformer är reformer där kapitalet inte skadas av).
Vi måste omsorgsfullt välja vilka strider vi måste föra, och strider där vi först och främst kan vinna arbetarna tillbaka till kampen. Striden för BB i Sollefteå är en sådan (en strid som VP först var avvaktade mot). Men inte sossarnas kamp för pensionsuppgörelsen för ett tiotals år sedan - som pensionärerna idag förlorar på.
Citera
0 #20 Anders Axelsson 2018-01-30 19:58
Jag instämmer med Benny A. Det är märkligt att ställa upp en sådan här motsättning mellan reformer och revolutionär handling. Utgångspunkten för en marxistisk analys är att det finns en grundläggande motsättning mellan arbete och kapital. Under de senaste fyra decennierna har kapitalet varit mycket framgångsrika med att flytta fram sina positioner på löntagarnas bekostnad. Detta har man gjort genom just reformer. Steg för steg har man drivit igenom förändringar som resulterat i konkreta försämringar för arbetarklassen. Det har varit reformer som haft och har en tydlig klasståndpunkt. Kapitalägare och högre medelklass har vunnit på reformerna och arbetarklassen har förlorar på dem. Att man varit framgångsrik beror delvis på att man har det ideologiska övertaget som gör att man alltid kan hävda att dessa reformer är nödvändiga och sunt förnuft då de främjar ekonomisk tillväxt och utveckling.
Därför borde det vara lika logiskt för socialister och kommunister att kämpa för reformer i motsatt riktning. Det är en del av klasskampen. En framgångsrik reformistisk politik kommer med nödvändighet att nå en punkt då motsättningen till kapitalet blir systemkritisk. Utbyggd välfärd, ökade löner och kapitalbeskattningar kommer resultera i en sjunkande profitkvot och då kommer det bli kris, investeringsstrejker och kapitalflykt. I ett sådan läge är det nödvändigt att visa vilken klass som är ansvarig för krisen. För att ta detta på en principiell nivå så menar jag att det revolutionära ligger i innehållet inte i formen för kampen. Marx och Engels hade inga problem med att se möjligheten till en socialistisk omvandling av samhället via reformer. Däremot var de övertygade om att en sådan utveckling troligen skulle möta våldsamt motstånd från borgarklassen. I förordet till den engelska utgåvan av Kapitalet del 1 år 1886 skriver Engels t.ex. ”…England är det enda land, där den oundvikliga sociala revolutionen helt och hållet skulle kunna genomföras med fredliga medel. Men förvisso har han inte glömt att tillägga, att han knappast väntar, att Englands härskande klasser utan ”proslavery rebellion” skulle underkasta sig denna fredliga och lagliga revolution”. Här anspelar Engels på Lincolns beslut att avskaffa slaveriet i USA. På samma sätt kan också löneslaveriet avskaffas på demokratisk väg men det vore dumt att inte utgå från att det knappast kommer ske utan motstånd från den härskande klassen.
Citera
0 #19 benny andersson 2018-01-29 11:16
Jag håller med Andreas Sörensen att ett kommunistiskt parti inte kan ”nöja sig med att vara ansvarsfulla inom ramen för kapitalismen”. Men det får inte betyda att man gör det till ett villkor för de krav och reformer man kan tänka sig att stödja och kämpa för. Eftersom de flesta dagskrav och reformer ryms inom kapitalismens ramar, skulle ett sådant villkor i praktiken ställa oss på sidan om den kamp som pågår. Nu verkar det inte (längre?) vara vad AS avser, eftersom han har gjort klart att SKP både deltar i och bör delta i sådan kamp. Då är vi ense om det jag betraktar som den viktigaste frågan i denna diskussion. ”Att inte nöja sig med att vara ansvarsfull .. osv” måste således betyda att organisationens hela politik syftar till en socialistisk samhällsomvandling. Och att man på olika vis försöker göra de människor man möter och kämpar med i dagskampen medvetna om denna nödvändighet.
Ser man det så, blir det inte mycket kvar av kritiken mot Clarténumret. De reformkrav som ställs i numret – i praktiken en återgång till en social, statligt reglerad bostadspolitik - är då värda att slåss för, trots att de ryms inom kapitalismens ramar. Enligt min bedömning, skulle det vara ett mycket stort framsteg för det svenska folket (och ett lika stort bakslag för kapitalet) om de blev verklighet. Om det var resultatet av folklig kamp – och hur skulle det annars gå till - skulle det också med all säkerhet innebära ett väldigt uppsving för den folkliga rörelsen mot kapitalet.
Alltså krymper kritiken mot artiklarna i Clarté till att de inte innehöll några analyser , eller ”propaganda”, som pekade på nödvändigheten av socialismen. Nu är det ju närmast en omdömesfråga i vilken mån och på vilket sätt en organisation, eller tidskrift, bäst gör detta. Själv tycker jag som Olle Josephson att det knappast är ett krav, eller ens bra, att varje artikel måste sluta med en slutkläm om socialismens nödvändighet. Man måste, anser jag, se till helheten av de artiklar tidskriften producerar för att bedöma dess ”socialistiska trovärdighet”. Men oenighet i den frågan kan jag leva med. Jag är också öppen för kritik som pekar på brister i vårt arbete, även då det inte bedöms artikelvis, eller nummer för nummer, utan som helhet. Ska vi på ett trovärdigt sätt kunna visa på vilket vis socialismen skulle utgöra en lösning på de problem
kapitalismen har skapat och som vi fortfarande lever med, måste vi vara betydligt mer konkreta än vad vi hittills har lyckats med.
Citera
0 #18 Andreas Sörensen 2018-01-28 18:47
Benny Andersson skriver att det är "fullkomligt betydelselöst om kraven man slåss för 'ryms inom kapitalismens ramar' eller inte" och menar sig inte ha fått de svar han velat ha. Det är långt ifrån betydelselöst.

De krav ett kommunistiskt parti måste ställa kan inte nöja sig med att vara ansvarsfulla inom ramen för kapitalismen. Den rollen tillfaller borgerliga vänsterpartier á la Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet. Kommunisternas roll är att peka bortom reformerna, att visa att reformerna aldrig kan räcka, att de kommer tas tillbaka så fort tillfälle bjuds. Kommunisternas roll är att visa att en annan värld är möjlig, att inspirera till kamp för den och gå i spetsen för den kampen.

Det innebär naturligtvis inte att vi ska stå bredvid och ropa på socialism medan folket kämpar. De framåtsyftande krav folket ställer, måste vi naturligtvis ställa oss bakom och vi måste delta i de kamper som förs (exempelvis de afghanska flyktingarna). Vår roll där får dock inte bara förminskas till att stödja reformer, utan vi måste hela tiden visa vad som är orsaken till, i det här konkreta exemplet, flyktingkrisen. Gör vi inte detta ger vi hela tiden folk illusioner kring de möjligheter som står dem till buds i kapitalismen.

Därför får vi inte "bara" kräva att risken för finanskriser minskar, som Björklund gör i sin artikel, utan vi måste kräva att systemet som skapar dem försvinner. Vi får inte bara kräva att flyktingarna ska få ett mänskligt mottagande i Sverige, utan vi måste kräva att systemet som skapar krig och elände försvinner. Vi måste mobilisera människor mot detta mål, annars landar vi i det reformistiska träsket. På detta sätt måste vi få reformerna att arbeta för revolutionen och på detta sätt utnyttjar vi reformerna, som Lenin skrev. Det är omöjligt om vi glömmer bort revolutionen.
Citera
0 #17 benny andersson 2018-01-28 18:37
Mitt förra inlägg var ett svar på KS nästa senaste inlägg, inte hennes senaste (om det blev förvirrat). I sitt senaste inlägg tar KS ett steg tillbaka och erkänner betydelsen av de reformer jag gav exempel på. Men hon fortsätter att hävda att det rörde sig om smulor i jämförelse med vad dåtidens kapitalister tjänade. Det stämmer inte, det är bara att gå till statistiken över fördelningen mellan arbete och kapital för att konstatera. Inte minst den fulls sysselsättningen och de skatteregler som hängde samman med den politiken, bidrog starkt till att begränsa möjligheterna att plocka ut pengar ur företagen i form av vinster och aktieutdelningar. KS försöker också modifiera den ohållbara åtskillnaden mellan "kapitalismsprängande" och "kapitalismstärkande" reformer. Nu påstår hon att hon bara ogillar reformer "som kapitalet inte tjänar något på". Vilket i och för sig är lika oklart (tjänar på kort eller lång sikt? Ekonomiskt eller politiskt eller båda?). Men i så fall förstår jag inte kritiken mot det som föreslås i Clartéartiklarna. En återgång till den tidigare sociala, statligt reglerade bostadspolitiken skulle kapitalet definitivt förlora på. Hennes förvirrade påstående om att det inte skulle vara tillräckligt "radikalt" därför att det "ger lösningar till kapitalet" visar att hon står fast vid sitt och AS tidigare försök att hävda att endast reformer som inte ryms inom kaptalismens ramar är godkända och värda att kampa för. Men alla de reformer jag nämnde och som KS nu påstår var bra, skulle inte heller ha varit värda att kampa för om man använder sig av det kriteriet. Och inte heller alla de bra reformer KS själv ger exempel på som värda att kämpa för i sitt senaste inlägg. KS verkar fortfarande inte ha fattat att det enda kriteriet för om en reform är bra eller dålig är om den förbättrar folkets välfärd. Gör den det stärker den också folkets vilja att fortsätta kämpa och dess bredvillighet att lyssna till förslag om mer radikala förändringar. En återgång till den tidigare sociala bostadspolitiken skulle definitivt vara en reform av det slaget. Och därför värd att kämpa för.
Citera