Som många andra blev jag djupt skakad av CNNs bilder från slavauktioner i Libyen. I TV kunde vi därefter betrakta Margot Wallströms och andra politiskt ansvarigas försök att låtsas vara upprörda: ”Fruktansvärt!” ! ”Det hade vi ingen aaaning om!” Och så vidare. Hyckleriet och falskspelet fick mig att må illa.

Sanningen är att man visst har vetat. Vetat att detta är priset för EUs flyktingpolitik: Att försöka ”externalisera” avvisandet av flyktingar till Libyen och andra länder i Nordafrika. Men att man uppenbarligen har ansett att priset har varit värt att betala. Eftersom man inte har agerat, eller rättare sagt - låtsats som man tänker göra något. Förrän nu, när den fruktansvärda verkligheten bakom alla humanitära fraser har börjat läcka ut till en bredare allmänhet. Utan EUs politik och penningstöd skulle inga flyktingar bli kvarhållna i läger i Libyen. Det gjorde Läkare utan gränsers ordförande Joanne Liu klart i ett öppet brev till Europas regeringar, som hon skrev redan i början av september, efter ett besök i Libyen: ”Det jag har sett i Libyen skulle jag vilja beskriva som ett koncentrat av mänskligt elände i extrem form”, skrev Liu och fortsatte: ”Varje nation och regering som bidrar till att skicka flyktingar tillbaka till Libyen och hålla dem kvar där är medskyldig till detta.” (Libya: Open letter – European governments are feeding the business of suffering, 6/9 2017, www.msf.org).

Redan 2016 efterlyste Angela Merkel ett avtal med Libyen om flyktingar som liknande det man redan hade slutit med Turkiet. Och i ett internt arbetsdokument började EUs flyktingkommissarie Frederica Mogherini skissera hur ett sådant avtal borde se ut: Libyska myndigheter skulle i samarbete med EU upprätta och underhålla ”tillfälliga uppsamlingsläger för migranter och flyktingar”. ”I samband med det borde man också överväga interneringsanläggningar.” (EU erwägt Migrantengefängnisse in Libyen, 29/4 2016, www.spiegel.de). Förhållandena i de läger som då fanns skilde sig inte från förhållandena i dagens läger. I en FN-rapport från december 2016 med titeln ”Inspärrad och avhumaniserad” beskrivs hur flyktingar görs till ”offer för tvångsarbete, utpressning, villkorliga frihetsberövanden, våld, tortyr, våldtäkter och mord”. Flyktingar som fångats av kustbevakningen ”blir ofta slagna, rånade och förda till uppsamlingsläger eller privata hus och farmer, där de utsätts för tvångsarbete, våldtäkter och andra former av sexuellt våld”. (Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights, Detained and Dehumanised – Report on human rights abuses against migrants in Libya, 13/12, 2016, www.ohchr.org). EUs ansvariga politiker visste alltså mycket väl vad de gjorde och vad följderna skulle bli, när de undertecknade ett avtal med den libyska sk enhetsregeringen, där uppsamlingsläger öppet omnämndes. Samtidigt som man beviljade 200 miljoner euro för att stötta Libyens försök att kontrollera sina land och sjögränser.

Men den libyska regeringens makt är mycket begränsad. Efter USAs och EUs så kallade humanitära intervention och bombningar i Libyen, som motiverades med att man måste ingripa mot Khadaffiregimens ”grymheter”, kontrolleras landet av omkring 2000 olika miliser, som ofta strider inbördes. Därför har EU också försökt ingå överenskommelser med några av dessa miliser och lokala krigsherrar. Innebörden i dessa är att miliserna förbinder sig att upphöra med flyktingsmugglingen och istället fånga in och internera flyktingarna. Priset EU erbjuder är ekonomiskt understöd och att miliserna får behålla de pengar de dittills tjänat på smuggling, samt att de lovas en legitim plats i den framtida libyska staten. Om de inte accepterar dessa villkor, hotar EU med att bekämpa dem.

En av dessa krigsherrar kallas al-Biya, vars milis kontrollerar olje- och flyktingsmugglingen runt kuststaden Zawiya. Efter att ett avtal slutits mellan honom och Italien, kallar han sig nu för chef över den lokala ”kustbevakningen” och fångar istället åtminstone vissa flyktingar som interneras i läger. Enligt Washington Post, som åberopar sig på FN-utredare, lever flyktingarna i dessa läger under omänskliga förhållanden och vissa säljs som sexslavar. (Libya´s coast guard abuses migrants despite E.U. funding and training, 11/7 2017, www.washingtonpost.com). Denna vetskap har emellertid inte hindrat EUs regeringar från att fortsätta samarbetet. Istället har man gjort sitt bästa för att tysta ner saken. När företrädare för det tyska vänsterpartiet Die Linke i september försökte ställa frågor om al-Biya och samarbetet med honom, hänvisade utrikresministeriet till att dokumenten var belagda med sekretess. (Vom Mittelmeer Zurück in die Hölle, i taz 20/9 2017, www.taz.de).

Om upprättandet av läger och överenskommelser med aktörer i Libyen är den ena delen av EUs plan, är stöd åt den libyska ”kustbevakningen” och försök att skrämma bort oberoende hjälporganisationers sjöräddningar från internationellt vatten mellan Libyen och Italien den andra delen. Genom en ”uppförandekod” som den italienska regeringen självsvåldigt bestämt och öppet hot från såväl den italienska marinen som olika libyska ”kustbevakningar”, försöker man inskränka de frivilliga hjälporganisationernas räddningsaktioner. Samtidigt som man skrämmer bort eventuella vittnen till de libyska ”kustbevakarnas” illegala åtgärder för att fånga in flyktingar som befinner sig på internationellt vatten. I augusti 2016 proklamerade den libyska kustbevakningen ensidigt en ”sjöräddningszon” långt in på internationellt vatten som man kräver att frivilliga sjöräddare hädanefter ska hålla sig borta från. Annars hotas de av militärt våld. Upprepade hot och incidenter har fått den viktigaste av frivilligorganisationerna, Läkare utan gränser, att ställa in alla räddningsaktioner i Medelhavet mellan Libyen och Italien. (Medicins sans frontières, Hindrance of humanitarian assistance will create a deadly gap in the Mediterranean sea, 12/8 2017, www.msf.org).

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker ställde sig i ett tal bakom den italienska regeringens ”outtröttliga och nobla” åtgärder för att stödja och utbilda den libyska kustbevakningen. Italien kan, enligt Juncker, räkna med fortsatt stöd från EU, ”eftersom Italien räddar EUs ära i Medelhavet”. (Highlights – Juncker´s keynote EU State of Union address, www.reuters.com, 13/8, 2017). Och I ett tal inför EU-parlamentet i september i år, övertrumfade Frederica Mogherini nästan den amerikanska presidenten Donald Trumps produktion av ”fake news”, när hon slog sig för bröstet och påstod att EUs samarbete med den libyska kustbevakningen hittills har räddat ”hundratusentals flyktingar”. I själva verket har dödligheten ökat drastiskt – från var 90e flykting 2016 till var 50e 2017.

Men drastiskt ökad dödlighet, slavauktioner och våldtäkter är inget som kommer att få EUs ledare att lägga om rodret. Så länge det sker utanför Europas gränser, drabbar andra folkslag och grupper än deras väljare och kan hållas hemligt, eller slätas över med löften om ”åtgärder”, anser man att det är ett pris värt att betala. Så ser verkligheten bakom pratet om att försvara demokratin, humanismen och andra ”europeiska värden” ut idag. Och här hemma berömmer sig Stefan Löfvén, Morgan Johansson och andra ansvariga politiker för att vi nu ”äntligen” har fått en ”hållbar och praktiskt genomförbar flyktingpolitik”. Man måste fråga sig vilken värld de lever i? Uppenbarligen omfattar den inte svarta och färgade människor som säljs på auktion och våldtas utanför Sveriges gränser. Olof Palme måste vrida sig i sin grav!

(De flesta av sakuppgifterna och hänvisningarna i det här inlägget har hämtats från en mer omfattande artikel – Johannes Simon: Im Namen der Demokratie: Flüchtlingsabwehr um jeden Preis - i Blätter für deutsche und internationale Politik 11/2017).

Kommentarer   

0 #1 MargaretaZetterström 2017-12-01 19:54
Mycket upplysande läsning! Jag såg nyss att Ruanda, av alla länder, förklarat sig berett att ta emot 30 000 migranter från dessa tortyrläger i Libyen. Vad gör då vi i den rika delen av världen? Stänger våra gränser och låter dessa desperata afrikanska migranter dö i Medelhavet eller i Saharaöknen. Eller så skickar vi tillbaka dem till Libyen där de sätts i läger (där tortyr och våldtäkter hör till ordningen för dagen) eller auktioneras ut som slavarbetskraft på rena slavmarknader... Detta är en av vår tids stora skändligheter som vi måste sluta blunda för. Tack Benny Andersson för en bra artikel!
Citera