Peter Frankopan är chef för Centrum för bysantinska studier vid Oxforduniversitetet. 2012 publicerade han boken ”The first crusade: The call from the east”. Nu är han aktuell med “Sidenvägarna” (The Silk Roads; Sv översättning Peter Handberg 2017; Bonniers; 687 sid).

Ett av Jan Myrdals och Gun Kessles allra bästa verk är nog ”Sidenvägen” (1977), som med utgångspunkt från deras kunskap och erfarenhet om och från Kina och Centralasien dock bara till en del överlappar Frankopans arbete – även om de liksom Frankopan gör vad de kan för att bryta vår imperialistiska tolkning av vår historia .

 

Starten i Frankopans nya världshistoria (Han kallar den faktiskt så – vilket inte bara är skryt) – sker i det antika Persien, omkring 600 år före vår tideräkning. Då grundades de handelsvägar mellan Kina i öst och Medelhavet i väst som i dag ofta kallas Sidenvägen, eller rättare Sidenvägarna, efter de dyrbara lyxtextilier, kryddor (och slavar) som fraktades i karavanerna. Även vikingatågen i österled, som satte våra förfäder i kontakt med sidenvägarna, tas så småningom upp i verket. Dess historia sträcker sig ända fram till 2000-talet. Den upptar den halvtannat sekel långa rivaliteten mellan det ryska och brittiska – senare det amerikanska - imperiet - om hegemonin i Centralasien och anger ganska distinkt de händelser som flyttade Västimperialismens maktcentrum från London till Washington d v s kuppen mot Irans regering Mossadeq 1953 och det  fiaskoartade överfallet från britter, fransmän och israeler mot Egypten i Suezkriget 1956. Från 1900-talets början handlar områdets historia ej överraskande om olja.

Peter Frankopan  gör en svidande vidräkning med den eurocentriska historieuppfattningen. Som Erik de la Reguera uttrycker det i sin DN-recension drabbar han ”hela idén att det skulle finnas en ’västerländsk civilisation’ i bemärkelsen en rak utvecklingslinje från det antika Grekland till den fullbordade härlighet som är EU-kommissionen i Bryssel”. I stället vill han flytta historiens fokus till världens mitt, till Orienten, till Sidenvägarna, till de områden där förbindelselinjerna gick mellan öst och väst och där civilisationen föddes – och där vetenskap och ekonomi nu blomstrar, med Kina som främsta motor.

Kina har återlanserat den nya Sidenvägen för att öka handelsutbytet mellan Asien, Afrika och Europa. Miljarder av dollar satsas i infrastruktursatsningar på kommunikationer. Tanken är att bygga landsvägs-, järnvägs- och sjötransporter. Järnvägar byggs i många länder i enorm takt. Xi Jinping hävdar att syftet var att bygga en ”öppen plattform av samarbete för att upprätthålla och växa världsekonomin”. Men nu börjar Xi också att tala om "Kinas intressen" och har skaffat sig hangarfartyg

Inom några år kommer USA, med nuvarande utveckling, vara underlägset Kina och ekonomierna längs den nya korridorerna söder om och genom Eurasien i allt, utom tills vidare i militär kapacitet och kan ställas inför valet att provocera en fruktansvärd skräll – eller gå under med ett gnäll.

Det är främst inte PRK:s nya, defensiva kärnvapen, utan självfallet Kinas globala uppsving och Rysslands ökade moment i Västasien, Turkiet och Iran som gör att USA-imperialismen sedan några år ökar det militära trycket mot Ostasien.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera