Bolsjevikernas centralkommitté sammanträder den 10 oktober 1917.

Den 10 oktober 1917 vaknade Petrograds invånare till vad som såg ut att bli ännu en dag av regn och kalla vindar från Neva och Finska viken. Vänstermensjeviken Sukhanov lovade sin hustru att sova över på arbetet, som han brukade när vädret var dåligt. Strax före tio på kvällen började det knacka på dörrarna till Sukhanovs stora lägenhet. Hans hustru, Galina Flakserman, som var medlem av bolsjevikpartiet sedan 1905, gick för att öppna. En efter en, genom olika ingångar, kom ett antal medlemmar av bolsjevikernas centralkommitté. En av de inträdande var en renrakad figur med okänt utseende. Först när han tankspritt lyfte av sig peruken, blev han igenkänd. Lenin hade anlänt.

Det var det första mötet i centralkommittén som Lenin deltog i sedan han försvann. Under repressionen som följde på de misslyckade demonstrationerna i början av juli, då delar av bolsjevikernas ledning fängslades och Lenin utmålades som tysk agent, hade partiet fruktat att hans liv var i fara och rått honom att gå under jorden. Sedan dess hade han skickat det ena allt mer kritiska brevet och artikeln efter det andra till partiets ledning. Artiklar som ibland hade förblivit opublicerade, ibland publicerade med de mest kontroversiella bitarna strukna. Frustration och ilska hade fått Lenin att trotsa riskerna och återvända från gömstället i Finland.

Det måste bli ett slut på den avvaktande hållningen, började Lenin. Kornilovs misslyckade militärkupp i slutet av augusti, då järnvägsarbetarna blockerade trupptransporterna och soldaterna vägrade lyda order, hade visat på de organiserade arbetarnas och soldaternas styrka. Kuppförsöket hade också blottat borgarklassens och kadettpartiets verkliga avsikt - att krossa arbetarnas och soldaternas organisationer och återställa de maktförhållanden som rådde innan februarirevolutionen. Mensjevikernas och socialistrevolutionärernas (SR) ledningar hade visat sig vara ohjälpliga verktyg för borgarklassen. Efter de misslyckade demonstrationerna i början av juli och den tillfälliga tillbakagång av stödet för bolsjevikerna som blev följden av den provisoriska regeringens repression och förtalskampanj, hade partiet nu återhämtat sig. Massornas uppslutning var starkare än någonsin, vilket de nyligen erövrade majoriteterna i Petrograd- och Moskvasovjeterna visade. Det var dags att proklamera det väpnade upproret. Med eller utan sovjeterna. Partiet fick ställa sig i spetsen. Dess militära organisation, som hade organiserat de misslyckade demonstrationerna i början av juli fick ställa in sig på ett nytt försök. Fast ett som var sanktionerat och lett av partiets centralkommitté den här gången.

Man fick inte vänta. Det ryktades att regeringen planerade att flytta till Moskva och överlämna Petrograd med dess upproriska och välorganiserade arbetarklass till de framryckande tyskarna. Lenin hänvisade också till upprorsförsöken inom den tyska flottan och hävdade att Europa stod inför en omedelbar socialistisk revolution. Ett maktövertagande i Ryssland skulle utgöra den tändande gnistan.

Kamenjev och Zinovjev hade en annan bild av läget. Revolutionen i Europa såg ut att dröja och stödet för bolsjevikerna bland de bönder som utgjorde den överväldigande majoriteten av Rysslands befolkning var fortfarande alltför svagt. Men tiden arbetade för partiet. Bättre att fortsätta som hittills och vänta på den utlovade konstituerande församlingen. Där kunde man rikta in sig på att bilda en bred socialistisk samlingsregering. Lenins argument övertygade emellertid de flesta av de närvarande. Enligt Alexandra Kollontaj, lade sig den spända stämningen när omröstningen var klar. Galina Flaksermans bror, som också var bolsjevik, satte fram tesamovaren, svart bröd, ost och korv. Medan de hungriga bolsjevikledarna försåg sig, skämtade man glatt med Kamenjev och Zinovjev.

Enligt den officiella sovjetiska historieskrivningen, som i olika versioner har upprepats av vänstern, var detta den ryska revolutionens avgörande ögonblick. Precis som han hade gjort vid sin återkomst till Ryssland i april, inträdde hjälten Lenin på scenen och ställde allt till rätta. Efter centralkommitténs beslut gick allt som på räls fram till maktövertagandet två veckor senare. Det ligger en del sanning i de två första påståendena. ”Få moderna historiska episoder illustrerar bättre den avgörande roll som en individ ibland kan spela i historiska händelser”, skriver historikern Alexander Rabinowitch om Lenins återkomst i april och mötet den 10 oktober.

Men det är, som Rabinowitch också understryker, långt ifrån hela sanningen. Om inte centralkommitténs beslut hade modifierats vid ett antal möten där bolsjevikledare med lokal förankring och bättre kännedom om läget rapporterade, hade revolutionen troligen misslyckats. De lokala ledarna kunde berätta att stödet för bolsjevikernas program bland arbetare och soldater var stort och fortfarande växte. Men att den allt värre matbristen och rädslan för att förlora jobbet eller bli skickad till fronten hade lagt grunden för starka tendenser till apati. Varken en majoritet av arbetarna eller soldaterna ansågs vara villiga att gå ut på gatorna om bolsjevikerna kallade till uppror. Om regeringen attackerade sovjeterna kunde man däremot förvänta sig att en överväldigande majoritet skulle vara beredda att ta till vapen. Rapporterna fick bolsjevikpartiets ledning att trycka på bromsen och modifiera beslutet från mötet den 10 oktober. Trots den otålige Lenins protester, beslöt man att ett maktövertagande inte skulle ske i partiets, utan i sovjeternas namn. Och att det bara skulle inledas som svar på väntade attacker på Petrogradsovjeten från regeringens sida.

Det hade blivit allt tydligare att den provisoriska regeringen planerade att krossa Petrogradsovjetens makt för att därefter ta i tu med övriga sovjeter i landet. I slutet av oktober skulle den allryska sovjetkongressen samlas. Där skulle regeringsfrågan med all säkerhet komma att diskuteras. Det måste förhindras. Som ett första steg hade man offentliggjort planer på att skicka den radikala garnisonen i Petrograd till fronten och byta ut den mot trupper som var lojala mot regeringen. Samtidigt blev ryktena om att regeringen också hade planer på att lämna över staden till tyskarna allt starkare. I ett tal som snabbt spreds över hela landet hade den förre presidenten i statsduman Michail Rodzianko sagt:

   ”Petrograd sägs vara hotat. ..... Jag säger, åt helvete med Petrograd. ..... Folk fruktar att våra centrala statsinstitutioner i Petrograd kommer att bli förstörda. Om det vill jag säga, att jag skulle bli glad om dessa institutioner förstörs, för de har bara dragit olycka över Ryssland.”

Som svar på dessa åtgärder och rykten bildade Petrogradsovjeten den militära revolutionära kommittén. Dess ledamöter var bolsjeviker, vänster SRare och några anarkister. Mensjevikerna vägrade delta. Kommitténs uppgift var både att försvara sovjetmakten och att förbereda Petrograds försvar mot yttre anfall. Man kan med fog hävda att dess beslut att ta över kommandot över alla militära enheter i staden från det militära distriktshögkvarteret, var lika avgörande för revolutionens förlopp som beslutet från den bolsjevikiska centralkommitténs möte en dryg vecka tidigare. När kommitténs direktiv spreds till trupperna på morgonen den 22 oktober, visade det sig att en överväldigande majoritet av soldaterna var beredda att underkasta sig den militära revolutionära kommitténs auktoritet.  De order som nu kom i en allt stridare ström från det militära disktriktshögkvarteret och regeringen vägrade man att lyda. När den provisoriska regeringen i gryningen den 24 oktober sände några av de fåtaliga militära enheter man fortfarande kontrollerade för att stänga vänsterpressens tryckerier och öppna broarna som förband centrala Petrograd med arbetarstadsdelarna, skickade den militära revolutionära kommittén ut trupper som tog tillbaka tryckerierna och sänkte broarna.

Men hittills hade man begränsat sig till försvar mot regeringens attacker.  Ingen uppmaning till uppror hade utfärdats. Våldsanvändningen hade varit minimal. Den allryska sovjetkongressen, som redan hade samlats i Smolnijinstitutet, skulle börja sammanträda den 25 oktober. Mycket tyder på att även bolsjevikernas ledning var inställda på att vänta in kongressens beslut. En rasande Lenin som satt isolerad i en lägenhet i Petrograds utkanter skickade ut sin värdinna med ett brev riktat direkt till partiets lokala enheter:

   ”Vi får inte vänta. Vi kan förlora allt. /....../ Det skulle vara en katastrof, eller en ren formalitet, att vänta på de vacklande rösterna från kongressen. Folket har både rätt och skyldighet att besluta sådana frågor, inte med röster, utan med handling. /....../ Regeringen vacklar. Den måste få dödsstöten till varje pris. Att vänta är fatalt.”

Därefter begav han sig förklädd till Smolnij för att konfrontera bolsjevikernas ledning och Petrogradsovjetens militära revolutionära kommitté. Någon gång på natten till den 25 oktober togs besluten som förvandlade försvaret mot regeringens attacker till uppror. Inga detaljer om hur det gick till är kända. Tidigt på morgonen började trupper som var lojala med den militära revolutionära kommittén ta kontroll över telegrafstationer, järnvägsstationer och andra strategiska punkter, samtidigt som man påbörjade avspärrningen av Vinterpalatset. Vid tvåtiden på morgonen dagen därpå arresterades medlemmarna av den provisoriska regeringen. Premiärminstern, Kerenskij, hade lyckats smita. Nu var han på väg till det militära högkvarteret i Pskov, på jakt efter lojala trupper.  Den allryska sovjetkongressen hade ställts inför fullbordat faktum.

Starkt försenad hade den andra allryska sovjetkongressen för arbetare och soldater börjat sammanträda sent på kvällen den 25 oktober i Smolnij. Inne i staden pågick fortfarande upproret. Då och då kunde man höra det avlägsna ljudet av gevär och kanoner som avlossades. Som ett resultat av det ökade stödet för partiet var bolsjevikernas fraktion tre gånger större än vad den hade varit vid den första kongressen i juni. Men också SRs vänsterflygel hade ökat i styrka. Av 670 delegater var 300 bolsjeviker, 193 SRare (varav mer än hälften tillhörde vänster SR), 68 mensjeviker och 14 mensjevik–internationalister. Resten var antingen oorganiserade eller tillhörde någon mindre organisation.

Lenins fruktan att kongressen skulle vackla besannades nästan genast. Mensjevik-internationalisten Martovs förslag att man skulle avblåsa striderna och undersöka möjligheterna för en bred samlingsregering som inkluderade ”alla demokratiska krafter” fick brett stöd, också från bolsjevikernas delegation. Det vara bara mensjevikernas och SRs beslut att lämna kongressen i protest mot upproret som hindrade att förhandlingar i detta syfte inleddes. Mensjevikerna och SR föredrog att sätta sitt hopp till att det skulle dyka upp trupper från fronten som var lojala med den provisoriska regeringen. Därmed bekräftade de i handling Lenins syn på dessa partier som verktyg för borgarklassen.