(Efter revolutionen; Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968: Svante Nordin & Lennart Berntsson; Natur&kultur 2017; 284 s.)

Svante Nordin och Lennart Berntsson är båda framgångsrika och emeriterade akademiker inom historia/ide och lärdomshistoria. De har rötter i Zenitgruppen som började verka i Lund under första delen av 60-talet. Zenitruppens mest framskjutna medlemmar hade från början en anarkosyndikalistisk bakgrund, men de var också inspirerade av Perry Anderson, Ralph Miliband, Jurgen Habermas, André Gorz m fl. Med ”En ny vänster?” (1966) sökte Göran Therborn, Lars-Ola Borglid, Gunnar Olofsson och Rune Wiklund som redaktörer samla den ganska talrika vänsteropposition inom SAP, som inte längre upplevde en oöverstiglig vallgrav som skilde den från Hermanssons SKP:s ”reformvänster”.

Bildandet av socialistiska folkpartier” i Danmark och Norge hade inspirerat –eller tvingat - den nye SKP-ledaren till ett liknande projekt (Vänsterns väg 1965), med undantaget att Therborn&Co blygsamt tänkte sig rollen som ett ”obefläckat intellektuellt salt” inom ramen för ett förhoppningsvis reformerat SAP. Genom ”nyvänstern” introducerades, eller återuppväcktes i Sverige, Gramsci och begrepp som hegemoni , företagsdemokrati och alienation, som av och till spelat en viss roll i debatten. Den gamle Wigforss, som länge representerat en akademisk, icke-marxistisk vänster inom SAP skrockade förtjust över sin nya meningsfrände, Therborn, vars namn han gärna uttalade –fast på skånska och med betoningen på sista stavelsen.Dessvärre var ”förnyarnas” timing något defekt - den koloniala frigörelsen kulminerade under 50-70-talen och ställde delvis såväl Moskva och de traditionella kommunistpartierna över hela världen i ett dilemma, då man just hade inriktat sig på ett globalt kondominium med USA och "fredlig samexistens". Detta hade från slutet av femtiotalet inte blott splittrat socialistlägret utan också fjärmat dem  från vänsterns pacifism - Jan Myrdal medverkade t ex med vårt gillande ännu 1965 i antologin ”Vägra värnplikt” tillsammans med Lars Gustafsson och Ingemar Hedenius m fl. Stödet växte i Sverige för de nya, långt ifrån pacifistiska, växande solidaritetsrörelserna med frigörelsekampen i koloniala länderna – t ex i Vietnam och Södra Afrika. Under åren 1964-65 utkämpade nyvänstern, bland annat inom Clarté, en kortvarig kamp om frustrerade SAP/SKP-själar. Såväl Nyvänstern och SKP-reformisterna fick dock  se sina projekt satta på en framtid. När KFml bildades 1967 för att, trots kärntruppens litenhet, under några år spela en opinionsbildande  effekt, var det FNL-rörelsen som tillhandahöll aktivisterna medan ledningen innehades av en marxist-leninistisk (more or less, som cyniker uttolkade m-l) utbrytning från SKP (”maoisterna”), inspirerad av KKP:s ideologiska uppgörelse med Sovjets revisionism. Det bör påpekas att det faktum att ”maoisternas” temporära övertag i debatten inte nödvändigtvis berodde på att vi hade en klart bättre eller mer genomtänkt samhällskritik än ”den nya vänstern”, utan därför att vi rätt tid hade – övertog? - en någorlunda enhetlig ideologi och en klar målsättning (”bygga ett marxist-leninistiskt parti”), medan ”den nya vänsterns” idéer var mera akademiska, diffusa och osammanhängande. Zenitfolket kämpade trots allt vidare för en ny vänster – i SAP:s Studentförbund i Lund på 60-talet, i VPK under 70- och 80-talet och hela tiden under ”den långa marschen genom institutionerna” mot lektorat och professurer. Merparten av nyvänsterns överlevande förgrundsgestalter har förstås blivit pensionärer, men under flera decennier har de spelat en mer eller mindre hedrande roll inom opinionsbildningen – i press, debattlitteratur, på universiteten och på TV. Bland dem inom nyvänstern som vid vindkantringen vid slutet av 70-talet vann ökad uppmärksamhet, då de bytte marschriktning och forum, referenser, hjältar och sida till SvD och Timbro var t ex Håkan Arvidsson och den aktuella skriftens författare, Lennart Berntsson, och Svante Nordin. Ingen av dem kan beskyllas för att otillbörligen i sin aktuella bok framhäva sin egen roll, i synnerhet inte i vänsterns frammarsch eller, framför allt, i dess reträtt.I sin genomgång av åren 1968 till 1986 beklagar den nuvarande högertänkaren Nordin den förskjutning av opinionsläget som 1968 ägde rum i stora delar av världen. I hans historik spelar till och med DN:s kultursida och redaktörskap (vid sidan av, förstås, djävulen själv, Jan Myrdal & Co) vid 70-talets början rollen som främste folkförförare. Nordin förundras över att det tog så lång tid för den svenska vänstern (varmed i allmänhet här menas V-partiet) att ta avstånd från arvet från Komintern, ge upp det mesta av socialismen och först efter Sovjetkommunismens kollaps vid början av 90-talet börja prioritera en systemkompatibel kamp för feminism, HBTQ och miljö. Nordin ansluter sig till den gängse borgerliga tolkningen av världspolitiken efter 40-talet – han ger en katalog över alla missgrepp som den svenska vänstern gjort, men tycks ändå beredd att förlåta 68-vänstern det mesta – med undantag för dess envisa fasthållande vid det  ”sinistra” kommunistiska arvet - på grund av dess ungdom (fast kämparna i franska revolutionen var i allmänhet yngre än 20) och dess omtalade, men illa belagda,                      medelklassbakgrund. Nordins bidrag i boken är dock en erinran om att man mången gång kan lära sig mera av en någorlunda initierad och samvetsgrann ideologisk motståndare än av sina meningsfränder. Jag kan kanske därför hålla med honom bl a om att den ”sinistra” riktning jag själv ännu representerar tog miste, genom att från första halvan av sjuttiotalet helt anamma KKP:s analys om ”Tre Världar”, som då mera speglade Kinas vitala, aktuella behov än verkligheten och kampen mot imperialismen i Väst. Detta bidrog till splittring hos vår vänster och nedtoning av kritiken av USA:s inflytande under decenniet efter Vietnamkrigets slut. Även Berntsson uppehåller sig framför allt mest vid debatten inom V-partiet under 1900-talets sista årtionde, som till slut raderade alla programmatiska referenser till det kommunistiska arvet (inklusive andra delen av partinamnet och Lars Ohlys självbild som kommunist). Högertrycket fick Lars Werner att skryta med att han aldrig läst Kapitalet och Gudrun Schyman att påstå sig ha meriterat sig för sitt ledarskap genom att koka kaffe på MLK-möten. Berndtsson verkar i alla fall, till skillnad från Nordin, bekymra sig för vår framtid. Enligt Berndtsson är vänstern kanske tillbaka vid förra sekelskiftet och arbetarrörelsens barndom, då Axel Danielson bekände ”Jag har börjat kompromissa med den intelligenta bourgeoisien”... ”en gränsklass, som arbetarna måste ha med sig.”. SAP:s ledning har dock sedan drygt 100 år tillämpat denna taktik, som, efter några decenniers framgångar i västländerna förvandlat denna rörelse till en kraftlös nullitet som nu lämnar vägen öppen för högerpopulism och fascism. Berndtsson framhärdar och hävdar nu: ”Vänstern har nu blivit en del av en bred allians mot formats av de nya populistiska och nationella rörelserna ….Alltsedan Marx och Engels dagar har vänstern kunnat välja mellan att bekämpa kapitalismen i visst samförstånd i visst samförstånd med en konservativ, ibland romantiskt färgad antikapitalism. Eller att samverka mot ’högern’ i samförstånd med liberal, ’framstegsvänlig’ borgerlighet. Under de senaste tio till femton åren har en sådan frontförändring är ägt rum under trycket från en ny globaliserad  populism".Det är intressant att notera, att antikommunisten Berndtsson, nu förespråkar något av ett återupplivande av 30-40-talets folkfrontspolitik – dock i ett läge där den globala arbetar- och progressiva rörelsen sedan länge kämpar i underläge. Och att han noterar faran och lockelsen – uppenbarligen även hos vänstern - hos en ”antiimperialistisk” högerrörelse.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera