(Uppdrag Bildt; Norstedts, 2017, 527 s. +noter.)

När man läser Björn Hägers biografi om Carl Bildt faller man lätt för frestelsen att jämföra Bildt med en annan flitig överklasspojke från Östermalm, Olof Palme. De båda hatade varandra under de femton år de samtidigt var politiskt verksamma. Båda stod åtminstone tidvis i underrättelsetjänstens tjänst CIA, SAF:s UB för Bildt, IB för Palme. Deras skilda öden säger en del om hur den svenska eliten belönar sina begåvningar - Bildt är idag en på blodspengar rik man och en våt överklassdröm som högerledare.  

Palme hatmördades som "klassförädare" av samma elit - oavsett vem som höll i revolvern. Och den unge Bildt var från början med och lade grunden för hatet. En onödigt stor del i Hägers biografi upptas av Bildts excentriteter - bl a hans stundom okonventionella klädsel och hans slipsar med en kryptokommunistisk björn på. Men när detta är sagt och trots att författaren hindrades från att intervjua den eljest långt från journalistskygge huvudpersonen, återstår tillräckligt mycket i Hägers skildring som får en att förundras över Bildts livsgärning:

1) Bildts raketstart och snabba karriär inom den svenska högern redan från senpuberteten.

2)Hans förmåga att överleva eller blockera merparten av massmedias upprepade försök att gå djupet av hans internationella roll som informatör i USA:s tjänst, hans roll som lobbyist för USA:s illegala interventioner i Mellanöstern, Balkan och Östeuropa, som senare renderat honom lönande positioner inom USA:s rustningsindustri m.m..

3) Hans "upptäckt" av hotande ubåtar i svenska vatten som omsider visade sig var en myt, som än idag ligger till grund för förnyad russofobi och NATO-fili.

4) Hans lukrativa dränggtjänst i Lundinbolagens blodiga tjänst i Sudan och Somalia och Vostok Nafta. Han rekryterades till Lundinklanens tjänst genom Bertil Lundin (bror till Adolf) som genom en lycklig händelse vid tillfället var chef för KSI - den mest 007-lika gruppen inom MUST.

5) Att han ändå 2006 blev utnämnd till svensk utrikesminister - i en bättre värld och tid hade han dömts för internationell gangsterism.

6)Att, trots att hans gästspel som regeringschef från 1991 till 1994 var en osedvanlig katastrof för landet,han tidvis åtnjutit en tragiskt bred popularitet bland allmänheten och för många svenskar anses vara en internationell auktoritet, som majoriteten av borgare velat se som partiledare och därmed regeringschef.Vem håller sin hand över Carl Bildt, förutom, uppenbarligen, Gud Fader?

Hägers bok framhåller framför allt som förklaring hans maniska flit, individuella egenskaper och idiosynkrasier och hans förmåga att handskas med mediafolk. Vid läsningen av Hägers bok störs upplevelsen därför av att jag ständigt framför mig ser en figur - som till det yttre inte i något stycke påminner om Bildt. Självfallet är den jag tänker på Hyacinth Bucket (i sitcomen Skenet bedrar) som från 90-talet, liksom Bildt, gått i oupphörliga repriser på svensk TV.

Hyacinth är en medelklassdam, som är frustrerad över att inte erkännas som medlem av den elit som hon beundrar, fåfängligen vill umgås med och försöka efterlikna. Hennes huvudsakliga tillgång är inte utseende eller mätbar begåvning, utom en osedvanlig förmåga att sätta skräck i och få sin vilja igenom gentemot släkt och grannar. Hon lyckas genom sitt självbedrägeri och känsla av social överlägenhet, genom att peka med hela handen och aldrig lyssna på invändningar. Hon får marken att frysa omkring sig och grannfruns kaffe att skvimpla över. En annan likhet dem emellan är att omvärldens benägenhet att låta sig imponeras av henne avtar märkbart när hennes avstånd till hemmaplan och de närmaste ökar.

Men kanske är orsaken till att Bildt för kritikerna är lika hal och svår att knäcka som en älgfluga eftersom som man för att komma åt honom först måste knäcka den "djupa regim" i vårt land som han verkar tillhöra - oavsett vem som regerar i Rosenbad. D v s till skillnad från Olof Palme.

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera