När vi talar från en position som antifascister talar vi inte sällan om dystopiska framtidsscenarion. Vi talar inte sällan om nazisternas våldsdåd och mord. Vi talar om fascismens framfart över europa och att trettiotalsretoriken kommit tillbaka. Därefter talar vi om strategier för att förhindra och stoppa fascismen. Kanske kommer vi fram till att vi som antifascistisk rörelse är de enda som kommer verka föratt stoppa extremhögern, inte minst som den nu intar topposition efter topposition inom Europas och USAs  parlament. Vi upplever ett scenario som är att representanter från staten, kapitalet och våldsmonopolet i bästa fall underskattar fascismens anhängarantal, våldsamhetsgrad och utbredning. I övriga fall; att de sympatiserar med extremhögern, är en del av den, aktivt stödjer den. Uppför denna gigantiska  uppförsbacke rör sig så den antifascistiska rörelsen, och vi talar knappt någonsin om smärta,rädsla, ensamhet och sorg. Vi talar så sällan om lidande att en kan fråga sig hur den ens kan komma sig?

 

I en statlig utredning med namnet Värna demokratin mot våldsbejakande extremism börjar stycket omhögerextremism med meningen “Flyktingsituationen under hösten 2015 innebar en förändrad situation för Europa och Sverige.” Därefter följer en liten redogörelse över att flyktingboenden brändes, på flera håll,och att klistermärken sattes upp. Rapporten hävdar att det här händelserna, eller mordbränderna som vi kan kalla dem, inte var drivna av ideologi utan av missnöje. I en artikel publicerad i SvD under rubrikenLång rad rasistiska mord och våldsbrott i Sverige kan en lätt få uppfattningen att högerextremismens offer till största del utgörs av majoritetssvenskar. I artikeln finns exempelvis upptaget Malexandermorden,där våldshandlingar visserligen utfördes av högerextremister, men dessa handlingar skedde inte mot personer på urval av deras ras utan snarare deras yrke. Något den statliga rapporten och SvD artikeln har gemensamt är att de inte tycks uppfatta rasideologin i sig som ett våld. En förklaring till en sådan uppfattning kan vara att journalisterna och utredarna själva är majoritetssvenskar och att deras enda kontakt med högerextremt våld är när de eller kollegor blir hotade med anledning av sitt yrke. Men utöver det verkar vi, som deltar eller försöker delta i en form av offentligt samtal, inom en typ av ramver baserat  på antaganden om hur ett sådant samtal får ske. Från ett antifascistiskt håll kan vi såklart påpeka att det är orimligt att ha en artikel om rasistiskt våld utan att nämna statens deportationer, den dagliga skräck många minoritetssvenskar upplever, eller att det tog polisen flera år att inse att Peter Mangs mord hade högerextrema motiv. Men vi kommer få motargument så som: Men Mangs dömdes bara för två mord. Två liv, precis som Malexandermorden. Vi kan ge oss in i en debatt om siffror, vi kan säga att Mangs ju kan knytas till många fler mord, att det tog polisen så lång tid att utreda många av morden attviktig bevisning hann försvinna. Vi kan hävda att rättssystemet aldrig skyddat minoriteter och fattiga. Men vi kan också prata om lidandet.

 Inom landstingsvården finns en omvårdnadsfilosofi vilken bejakar lidandet som existerande i flera dimensioner: Lidandet kan vara psykiskt, fysiskt och existentiellt och inte sällan förekommer de allasamtidigt. Får patienten exempelvis diagnosen fraktur av ryggkota kan hen lida inom alla tre dimensioner,hen kan ha ont i kroppen, vara ledsen och ha ångest och hen kan uppleva jagets förändring. Men i ett offentligt samtal, så som i en rättegång, uppehålls inte sällan särskilt intresse vid det fysiska lidandet. Det fysiska lidandets omfattning, kanske styrkt av röntgenundersökningar, bestämmer allvarlighetsgraden avfysiska lidandets omfattning, kanske styrkt av röntgenundersökningar, bestämmer allvarlighetsgraden avbrottet, om det är en ringa eller grov misshandel. Det psykiska lidandet kan komma att nämnas underbenämningen sveda och värk. Rättegången tar inte hänsyn till offrets existentiella lidande; om hen aldrig kommer att känna sig som sig själv igen går inte att mäta och styrka. En typ av lidandets hierarki kan skönjas, där det mätbara och synliga väger tyngst. Lidandet, så som mångdimensionellt, får inte plats. När vi undersöker hur en sådan lidandets hierarki kan ha uppstått, där det mätbara blir så viktigt och detupplevda så underordnat, kan vi studera den postkoloniala teoretikern Edward Saids teori Orientalism. I denna teori beskriver Said ett Europa som under kolonialtiden ville befästa sig själv som innehavandes aven rationalitet så stor att det inte fanns rum för känslor. Att de individer och grupper som uppfattades inte kunna eller vilja reglera sina känslor skulle regleras av externa institutioner och nationer. De dekoloniserade folken, samt kvinnor, barn och psykiskt sjuka i den egna nationen, kopplades enligt Said diskurssivt ihop och kom att förfrämligas så som den andre, en europas antagonist. Denne antagonist framstod då som ett hot mot själva europeiska jaget, som något väsensskilt annat än rationellt och civiliserat. I kolonisationspropaganda spreds en bild av att europa var tvunget att kolonisera för att folken utanför europa behövde civiliseras, att kolonisationen var en typ av internationellt hjälparbete. Said förklarar att de koloniserade, den andra, ofta beskrevs med liknelser av djur, primitiva, opålitliga, helt känslostyrda och infantila. Vi kan fråga oss vad ett sådant kulturarv som det Said beskriver gör med självbilden hos den som lider? Vad händer i den stund en klär sitt lidande i ord, bekänner det? Om vi som samhälle uppehållit oss vid att tala om lidandets samtliga dimensioner i våra offentliga samtal och publikationer hade kanske en statlig rapport med namnet Värna demokratin mot våldsbejakande extremism valt att undersöka vad det gör med en människas psykiska och existentiella hälsa att gå förbi nazistiska klistermärken på väg till skolan. Men de forskningsmetoder vi har tillhanda är inte anpassade för att mäta kollektiva och existentiella lidanden.

I en rörelse som kan kallas den antifascistiska rörelsen finns rum för så mycket lidelse. Det finns rum för alla konstnärliga uttryck, utopier och drömmar, storslagna idéer och kärlek. I Patrik Öberg och Emil Ramos film Anitifascisterna kommer allt det fram, exempelvis. Men i filmen talas det inte heller om lidande. Det redovisas i nummer hur många som dödats av högerextremister i Sverige inom en viss tidsperiod. Vi inordnar oss inom ramen för det offentliga samtalet, kamperna får ett tillsynes transaktionellt värde, i människoliv: Er sida dödade så här många, vår sida dödade ingen. Trots att antifascimens storhet aldrig varit och förhoppningsvis aldrig blir att den inte dödar nazister. Liv och individer går att räkna i antal, lidandet kan vi inte mäta. Men om vi skulle kunna uppehålla oss vid, låt säga ett antifascistiskt argument, rädslan högerextremisterna sprider. Låt säga att den rädslan inte enbart kretsar kring direkta fysiska konfrontationer som i värsta fall kan ha dödlig utgång, låt säga att den rädslan kanske även är en rädsla att förlora platsen för alla konstnärliga uttryck, utopier och drömmar,storslagna idéer och kärlek? Vad skulle vara kvar av livet om vi förlorade den platsen? Kan det vara så att någon ibland tar en extra smäll på en blockad av en nazistmarch för att det fysiska lidandet understiger det existentiella lidandet som skulle följa av “att inte vara där”? Det finns en växande internkritik inom den antifascistiska rörelsen att den skulle bygga på machokultur och inte lämna plats för att tala om känslor.Att tillskriva patriarkatet skulden för avsaknaden av samtal om lidande är inte orimlig, inom ett patriarkalt samhällsbygge har så kallad rationalitet premierats och alla former av känslouttryck  tillskrivits föreställningen om den svaga och emotionellt styrda kvinnan. Senare komma denna föreställning att vidgas och inkludera de koloniserade folken. Att inte tala om känslor är makt i ett patriarkalt och koloniserande samhälle, det behöver vi som del av detta samhälle förhålla oss till. Exempelvis akademiska texter skall vara helt fria från känslouttryck. Den som kan kommunicera affektsanerat har större chans att bli tagen på allvar. Men parallellt med detta gamla ramverk för offentliga samtal i rationell anda vinnerhögerpopulismen mark genom att som enda politiska rörelse i sverige använda vad som ofta kallas“känsloargument”. I sina debattartiklar skriver SDs debattörer ofta i jag-form och lanserar sedan påståenden som vi alla kan hålla med om, “jag vill känna mig trygg” exempelvis. Därefter följer deras analys. SD, Trump och Le Pen framstår inte enbart som något annat än etablissemanget med anledning av sin “radikala” politik, utan även för att de bryter med det tysta avtalet om hur man får kommunicera offentligt. De talar om lidande.

Lidandet är en känsla för vilken det inte per automatik följer en analys. Tre personer som lider av huvudvärk kan dra tre helt olika slutsater om varför de lider. Om person 1 sluter sig till att det beror på att hen druckit för lite vatten, person 2 att det beror på spänningar i axlarna och person 3 att det beror påinvandringen kan vi inte säga: “Alla känslor är okej” och byta ämne. Vi kan heller inte bli populister och skandera: Har du huvudvärk? Det är nazismens fel! (för enbart i vissa fall föreligger det som sanning). Att tala om känslor kräver en undersökande ansats. Känslor är vad de är, men vilken vikt vi lägger vid dem och vilka analyser vi tillskriver måste gå att diskutera. När vi öppnar upp för samtal om känslor i våra antifascistiska rörelser kan det bli så att personer med ursprung i samhällsklasser i vilka det finns entradition att tala om sig och sina känslor som något av allmänt intresse dominerar samtalet. Denna dominans kan sen osynliggöras genom att hävda att samtalet i sig är politiskt motiverat av feminism eller av kolonisering, underförstått; de personerna som hördes mest i känslosamtalet presterade bäst i den kampen. Som rörelse måste vi då försöka förhålla oss till två parallella spår: att tala om lidandet är att inte gå patriarkatet och kolonisationens ärenden. Men vi lever i ett klassamhälle där enbart ett fåtal bereds plats och uppmuntran att kommunicera sina känslor, inte minst kring existentiellt lidande. Om vi talade om lidande i den antifascistiska rörelsen skulle vi kanske se att vi som rörelse lider på andra sätt än vad visom individer gör. I ett affektsanerat samtal, där målet och strategin är helt i fokus, blir det svårt att se våra olika erfarenheter av livet. Som rörelse är vi under fascistiska hot, hot om våld och förföljelse. Som individer i rörelsen är vissa under hot när de deltar i aktiviteter (tillfälligt under ett hot riktat motkollektivet), vissa är under hot med anledning av sin position inom rörelsen (ständigt hot med anledningav yrke/position) och vissa var under hot redan innan de kom in i rörelsen (ständigt hot med anledning av ras/könsuttryck). Hur vi sedan kommer ett uppleva de hot som riktas mot oss som rörelse kan präglas av hur våra liv såg ut innan vi kom in i rörelsen. Min uppfattning är att vi tappar kraft i att möta hoten riktade mot vår rörelse om vi aldrig undersöker hur de påverkar oss och varför. För alla människor lider. Men lidandet påverkar sannolikt vår roll i rörelsen olika, exempelvis om vi upplever oss som tillfälligt under ett hot riktat mot kollektivet vi just då uppgår i eller under ständigt hot med anledning av ras/könsuttryck.

De stora vinningarna med att förhålla sig till lidandets alla dimensioner är inte enbart att vi potentiellt kan bygga en starkare och mer inkluderande antifascistisk rörelse. Det är också att lyfta beskrivningar och analyser till en högre nivå av komplexitet, att presentera en motbild till populismens enkla sanningar. Om vi går med på en argumentation där skadeverkan räknas ut i en balansräkning om domar gällande mord, då ger vi inte enbart rättsväsendet en legitimitet i att avgöra vilka handlingar som är rasistiska våldsbrott.då ger vi inte enbart rättsväsendet en legitimitet i att avgöra vilka handlingar som är rasistiska våldsbrott.Vi går även med på en typ av premiss om att ett liv motsvarar ett annat liv. Vilket det på ett teoretiskt sätt gör, för varje individ är en individ. Men vi missar då att se hela kollektivitet runt en människa. Att en majoritetssvensk man med 3-årig eftergymnasial utbildning i 30-årsåldern sköts i Malexander ledde sannolikt inte till att alla majoritetssvenska män i 30-årsåldern, med 3-årig eftergymnasial utbildning kände att det kunde vara gärningsmannens nästa offer. Att Peter Mangs sköt människor ur minoriteter samtidigt som Dan Park affischerade Malmö med sina rasistiska teckningar delade staden. Det fanns de som var tvungna att överväga att fly staden eller inte gå ut och de som fortsatte sina liv i väntan på attpolisen skulle göra sitt jobb. Inte förrän vi börjar tala om lidandet i sin fulla skala kan vi tala om fascismen, rasismen och vit-makt-rörelserna som folkhälsoproblem. Peter Mangs blir en ensam galning som dömdes för två mord, inte en manifestation av ett mångfacetterat plågande. Rädslan görs till en individuell fråga och inte något som drabbar ett kollektiv. Att få frasen “åk hem” kastad efter sig förminskas till en enskild incident, när vi kunde belyst vad det gör med en människas jag att aldriguppfattas som tillhörande. Genom att se och bekräfta andras lidande skapas band och gemenskap. Ska vidra antifascismen uppför denna backe som vår samtid utgör kan vi inte låta högerpopulisterna vara de enda som säger: Just nu är det jobbigt, jag ser att du lider.

 

Alexandra Starud

 

 

 

 

Kommentarer   

0 #1 Bertil Carlman 2017-08-09 11:51
"Att hålla fast vid kampen mot kapitalism och borgarklass, leder till framgång. Motsatsen leder till nederlag. Det visar inte bara Jeremy Corbyns framgång i det engelska valet nyligen, utan också exempel från historien."
Optimismen i detta på stående är ovedersäglig. Den är lika ovedersäglig som att vi går mot värmedöden.
Men vilken är den närmare framtiden? Håller vi fast "vid kampen mot kapitalism och borgarklass"?
Vid 75 års ålder har mina sinnen kanske alvarligt trubbats av; jag hör bara en myggas svaga surr.
Bertil Carlman
Citera