Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

Och det hände sig, i landet Storbritannien, att Översteprästinnan gick ut till folket. Och hon sade: Se, jag bringar Eder budskap om en stor fröjd. Ty på den åttonde dagen av den sjätte månaden stundar ett allmänt val.

Och folket knorrade och sade: Icke ytterligare ett!

Och de vredgades mot Översteprästinnan och sade: Hörde vi Dig då icke svära, ända upp till sjufalt, att Du inte skulle kalla till snabbval?

Petrograd 18 juni 1917

Söndagen den 18 juni för jämt hundra år sedan började som en klar och blåsig morgon i Petrograd, som staden hade döpts om till vid världskrigets utbrott. Redan i gryningen hade arbetarna samlats på Viborgsidan. Nu strömmade de över broarna mot Nevsky Prospekt, där de strålade samman med matroser och soldater från stadens många militärförläggningar. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna i Petrogradsovjetens ledning hade kallat ut massorna i en demonstration till stöd för sin politik, som hade återupprättande av ”ordningen” och samarbete med borgarklassen och den provisoriska regeringen som viktigaste beståndsdelar. Priset för detta samarbete, som på sista tiden hade börjat förvandlas till underordning, var att radikala krav på jordreform, fred och rätt till nationellt oberoende sköts till en obestämd framtid. Efter att februarirevolutionens glädjerus hade gått över i grå vardag, hade den politiken börjat möta en allt högljuddare opposition.

Bengt Håkanssons plädering för en restriktiv invandringspolitik ger ju inte uttryck för Clartés linje i dessa frågor – tvärtom. Däremot ger det uttryck för en säkert uppriktig oro för att arbetarklassens positioner ska försvagas ytterligare. Den förtjänar därför ett ordentligt bemötande. Med all rätt verkar Bengt Håkansson frukta ett samhälle där klassklyftorna fortsätter att öka, där anställningstrygghet och strejkrätt urholkas, där den fackliga organiseringsgraden minskar och där en betydande del av arbetarklassen tvingas dra sig fram på svartjobb till mycket låga löner. Vad ska vi göra åt det?

I sitt svar på dessa frågor hamnar Bengt Håkansson väldigt fel, på grund av misstag och oklarheter. Jag ska kort kommentera tre av de viktigaste.

Hur ska vi ta ställning politiskt? Vad är rätt och vad är fel för oss som anser oss vara socialister? Vilka vägar leder framåt och vilka är återvändsgränder? Finns det alls något att hålla sig till eller är det upp till vara och en att göra goda gärningar och hoppas på att den ackumulerade välviljan ska leda till ett bättre samhälle?

Jag menar att marxismen faktiskt tillhandahåller en teori för politiskt ställningstagande. Socialister har alltid hävdat att kapitalismen inte är historiens slutpunkt utan att den kommer att avlösas av ett annat samhällssystem, av socialismen. Alternativet är barbari. Redan i Kommunistiska Manifestet häcklade Marx och Engels de utopiska socialister som trodde sig kunna bygga socialistiska samhällen genom att övertyga samhällets överklass om det önskvärda i sådana projekt. Istället pekade man ut arbetarna som samhällets progressiva drivkraft, ty arbetarklassen var den enda klass vars materiella intressen otvetydigt stod i överenstämmelse med den samhällsutveckling mot socialism som man såg framför sig.

Knut Lindelöf anser sig vara en socialist och bloggar om detta på Lindelöf.nu. Hans artiklar är fina och intressanta – och en del kan vara socialistiska. Några är tänkvärda och filosofiska. Dessutom stödjer han flyktingbarnens rätt att stanna.

Socialism är för mig bland annat att man tar totalt avstånd från rasism, sekterism, fascism, nazism och högerpopulism.

Så jag är mycket konfunderad över hans uppenbara dubbelmoral. På hans första sida har han en ’Läsvärt att läsa’ spalt. I denna har han extremhögerns tidningar ’Nya Tider’ och ’Nyheter I Dag’ som läsvärt. Mycket kan man säga om Nya Tider men den är absolut inte socialistisk och definitivt inte läsvärd. Min definition på Nya Tider är att den är invandrafientlig, arbetarklassfientlig och enormt sekteristisk. Sekteristisk menar jag att de utmålar muslimer och andra med en annan färg på huden som patrask, bidragstagande, kriminella, fuskare, etc.

På Clartés stämma nyligen valdes en ny styrelse som nu konstituerat sig och utsett Daniel Hedlund till förbundets ordförande. Här presenterar sig Daniel med egna ord:

Född i Santiago de Chile och uppvuxen huvudsakligen i Västmanland. Jag är forskare på Stockholms universitet och har också en yrkesbakgrund som jurist. Jag är engagerad i Clartéförbundet för att det är en socialistisk organisation som bygger vidare på en marxistisk och revolutionär tradition.

Nationalism. Det är ett ord som några ur vänstern har tagit till sig. Det är inte något fel i att vara vänsternationalist – om det nu inte går över styr och människor börjar hyllar högerns nationalsocialism.

Vänstern har alltid stött folk som har varit förtryckta och vill ha ett eget land. Som det palestinska folket. Eller kurderna. Eller irländarna. Därmed är det inte sagt att vi stöder den väpnade kampen mot fienden. Som PLO, PKK och IRA. Även om vissa vänstermänniskor gör det. Att stödja den väpnade kampen är kontroversiellt. I några fall kan det vara det nödvändigt att ta upp vapen. Det är när människor måste försvara sig mot en beväpnad mobb och där polisen och regering inte gör ett skvatt att skydda minoriteten – utan i själva verket samarbetar med mobben eller med det land som ockuperar landet. Men det är en helt annan fråga och debatt.

Eftersom andra omgången av presidentvalet i Frankrike närmar sig och enstaka debattörer med vänsterbakgrund blir stjärnögda vid blotta omnämnandet av Marine Le Pen – hon försvarar nationen, hon ställer de folkliga ekonomiska kraven, etc – kan det vara på sin plats att granska Nationella Frontens ekonomiska politik. I majnumret av Le Monde diplomatique finns en artikel som gör just detta (”Nationella Frontens ekonomiska dubbelspel” av Renaud Lambert). Att fascism och annan extremhöger låtsas ta över vissa av vänsterns dagskrav i syfte att öka sitt folkliga stöd är inget nytt i historien. Nazism tex, är ju som bekant en förkortning av nationell socialism. Enligt Lambert, började Nationella Fronten (NF) slå in på den taktiken omedelbart efter Berlinmurens fall, 1989. Tre år senare skrev den dåvarande frontfiguren i NF, Bruno Mégret: ”Morgondagens samhälle kommer att struktureras av andra krafter. Det kommer inte längre att vara marxismen mot kapitalismen, utan globalismen mot nationalismen.”